Khayelitsha, sjukhuset och jobbet

Dagpasset har precis börjat. Jag tittar ut över det överfulla rummet. Plötsligt fångas min blick av en hand som vinkar försiktigt följt av ett leende. Det är en av mina patienter från igår som är kvar på akuten och som vinkar när hon känner igen mig. Hon blev inlagd under gårdagen men som vanligt är det fullt på avdelningarna. Hon har ändå under natten avancerat från en av de hårda extrastolarna till en av de skönare fåtöljerna.

Jag är i Kapstaden och arbetar under drygt 2 månader på akuten på Khayelitsha District Hospital. Större delen av tiden har redan gått jag har så smått vant mig vid hur det fungerar här. Något som jag hunnit få perspektiv på är ”fullt” och ”väntetid”. När det är fullt på akuten på Khayelitsha är det inte så mycket yta kvar. När sängarna är slut här betyder det att de faktiskt är slut. När det är som värst ligger patienter på golvet.

Akuten är uppdelad i olika delar. I främre delen, Minors/front, tas de mindre sjuka patienterna om hand. Resus som är akutrum och till viss del IVA har fyra platser. I bland är det mångdubbelt fler i Resus och i korridoren utanför. Dessutom finns en barndel och så Trolleys och Asthma. Trolleys är en stor sänghall för alla patienter som behöver ligga ner och Asthma är för sittande patienter.

Det är Asthma som jag blickar ut över denna morgon medan jag bläddrar igenom journalerna för de opåtittade patienterna. Asthma var från början tänkt som ett rum för patienter med andningsbesvär och hosta. Idag används det för alla som inte kan tas om hand i Minors men som klarar att sitta upp. Det finns sällan lediga britsar i Trolleys så den som inte verkligen måste ligga ner sitter upp i Astma room. Inne i Asthma är det ofta också fullt och trångt mellan patienterna. När det är som mest kan väntetiden på läkare vara många timmar. Väntetiden på en plats på avdelning är vanligtvis ännu längre och kan vara både en och två och ibland flera dygn.

Från början kändes det som ett oöverblickbart kaos som jag hade svårt att navigera i. Sakta men säkert har ändå bitarna fallit på plats och nu förstår jag hur mycket, om än inte allt, fungerar. Resurserna är begränsade och arbetsbelastningen hög. Trots begränsade resurser och stress, eller kanske delvis pga det, är läkarna på AT- och ST-nivå oerhört skickliga. Jag slutar inte häpna över deras vana att ta hand om och handlägga de riktigt akuta patienterna, oavsett om det är en 1-måneders bebis med pneumoni eller en patient med flera skottskador, såväl som komplexa patienter med svåra komplikationer av HIV och Tb.

Nästa dag hjälper jag till i Minors. Här träffar jag patienterna en och en i ett rum och behöver inte flytta runt britsar eller tränga mig mellan täta rader av stolar för att kunna prata med och undersöka en patient. Här träffar jag en man som kollade sitt blodtryck häromdagen och upptäckte det var högt och nu passade på att komma till akuten eftersom han ändå hade vägarna förbi sjukhuset och en kvinna med svullet ben som är remitterad från sin vårdcentral med misstänkt DVT. När jag passerar Resus för att lämna några prover behöver de hjälp där med en man med svår hjärtsvikt och lungödem som behöver CPAP. Ibland känns det nästan som hemma även i Khayelitsha. Ja, förutom då att jag gör allt som att ta prover, sätta infarter, ta ekg själv. Och att alla journalerna är handskrivna och jag sällan kan tyda mer än ett par ord i remisser. Och så alla som har HIV och Tb med komplikationer och associerade sjukdomar som jag fortfarande har dålig koll på och inte tänker på. Men allt det där har ändå börjat bli en sorts vardag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s