Så, hur har ni haft det!?

Frågan utlöser dykreflexen. Ett djupt andetag, som för att ta sats, men luften stannar i lungorna i brist på ord. Hjärnan letar febrilt efter något att säga, men upptäcker ett hav av fragmenterade händelser och upplevelser i minnesbanken som var för sig inte har nånting med frågan att göra. Jag upptäcker att jag inte ens börjat sortera och sammanfatta de senaste månadernas upplevelser och därför helt saknar svar. Jag utbrister ett ”bra” i det att jag släpper ut hela lungvolymen i ett skratt.

Senare går jag tillbaka och läser mina egna inlägg för att få hjälp att börja sortera i den mentala röran. Jag fastnar för en mening: ” Den sammansatta och efterbearbetade historien som någon som haft tid att smälta sina upplevelser berättar [är] så annorlunda från den som samma person hade att berätta när hen befann sig mitt i stormen”. Jag var förutseende när jag skrev detta den tjugofemte april. Jag visste att mina plågor under den första tiden lätt skulle viftas bort av mitt senare jag när färska minnen från den fantastiska sista månaden spacklat över självsprickorna från tidiga upplevelser. Jag har kvar minnet av att det var tufft i början, men detaljerna av den vardagliga ansträngningen går inte längre att gräva fram. Istället vill jag förminska betydelsen av dessa upplevelser. Vill säga saker som ”jamen, visst hade jag det lite svårt i början, men sen kom jag ju in i det”, ”det blev ju bra till sist” och allt det där. På gott och ont rationaliserar vi bort plågsamma minnen om vi får chansen. På grund av att jag till slut kände att jobbet var så otroligt givande på både ett professionellt och socialt plan när jag väl funnit min plats i mitt team vill hjärnan hävda att allt är förlåtet. Därför är jag tacksam att jag skrev ner lite av mina tidiga upplevelser här så att jag kan påminna mig själv om priset jag betalade då för mina goda minnen nu.

Då det är tydligt att mycket av mina tidiga våndor hade med acklimatisering att göra ska jag också försöka hjälpa de som kommer efter mig genom att berätta om de fallgropar och utmaningar som jag tror de flesta svenskar upplever i Khayelitsha. Dels hoppas jag naturligtvis att mina inlägg lyckats förmedla något om de mentala konflikter som kan uppstå i våra huvuden, men jag vill också komma med mer konkret hjälp genom en basal manual till organisation och journalföring på KDH. Om man är insatt i den biten när man kommer tror jag att man avlastar en hel del kognitiv börda. Så ni som ska ner, ta gärna del av det och kom mer än gärna med förändringsförslag och uppdateringar allt efter som. Jag vill gärna hålla den här sidan levande och bjuder därför in alla som randar sig på KDH eller annat sjukhus i Kapstaden att dela med sig av sina upplevelser via den här bloggen!

Så, hur har vi faktiskt haft det? Jag är väldigt glad över att vi gjorde den här resan som en familj. Jag inbillar mig att jag haft en fantastisk hjälp av att komma hem till Camilla, Isa, Rut och Emelie. Vad bättre än att få två framstörtande barn om halsen när man kommer hem från en extra tung upplevelse på jobbet!? Att äta middag med en familj som alla har sina egna äventyr att berätta om. Det gav inte bara den dagliga skopa av själsliga vitaminer som det är att känna villkorslös kärlek. Det gav också ett perspektiv som jag tror att man behöver ha för att överleva långsiktigt som akutläkare – jobbet kan inte vara den plats där du får din huvudsakliga bekräftelse som människa. När man brinner för sitt arbete så mycket som jag och många med mig gör är det så lätt att lockas till att börja definiera sig själv genom vad man presterar på jobbet. Det är en farlig väg där man successivt väver in sig själv mer och mer i en påhittad historia om sin egen viktighet. I jakt på bekräftelse lockas man att hela tiden göra mer, ta mer ansvar, lägga fler och fler uppgifter under sig. I början drivs man av jakten på uppskattning och beröm från chefer och kolleger, ganska snart är det inte tillräckligt, då börjar man underblåsa sin egen självbild genom att positionera sig mot andra. Efter en tid klarar man inte att upprätthålla sin omnipotens, ens prestation börjar svikta och själva grunden till ens eget värde som människa är därmed i fara. Psykologiskt nödläge infinner sig och alla kompensationsmekanismer går på högfart tills bränslet helt enkelt tar slut. Den dagen är fruktansvärd. Du är lämnad helt utblottad. Du har bokstavligen ingen möjlighet att upprätthålla den funktionsnivå som behövs för att fortsätta skapa ditt egenvärde. Istället står du still med ett stort vakuum där dina tidigare definitioner av dig själv funnits. Dramatiskt? Ja. Jag har full förståelse för de flesta tycker att det låter fullständigt överdrivet och jag är glad över det. Det betyder att du som läser har en någorlunda balans i ditt liv och inte alls kan relatera till detta. För mig var det annorlunda och nu är jag djupt tacksam för att jag lyckats förankra min grundtrygghet i ett egenvärde, oberoende av prestation. Denna för mig nya inställning har hjälpt mig till fullo uppleva och uppskatta både svåra och goda stunder och ta till vara på de erfarenheter de har burit med sig. Jag har inte åkt ner till Kapstaden för att kunna vifta med intyget i jakt på bekräftelse. Istället har jag efter bästa förmåga försökt dra lärdomar ur alla situationer. Jag har fört bok över intubationer, thoraxdrän och ovanligare invasiva ingrepp, inte i första hand för att räkna antalet, utan för att formulera vilka slutsatser och lärdomar jag dragit vid varje tillfälle. Det har varit en oerhört skön känsla att på riktigt kunna koppla bort jakten på antal ingrepp som bevis på duglighet. Istället har jag vänt inåt och frågat mig själv vad jag behövt för att uppleva egen kompetens. Jag har använt mig egen trygghetskänsla som måttstock istället för att jaga bevis att presentera för omgivningen i jakt på godkännande. Det har varit givande att anlägga det perspektivet och jag har identifierat och åtgärdat långt fler faktiska kunskapsluckor än jag skulle gjort när målet var att övertyga andra om min kompetens. Samma grundtrygghet har också gjort det möjligt för mig att anpassa ansträngningsnivån på arbetet till en nivå där jag kunnat sätta mitt eget lärande i första rummet. Med min tidigare inställning hade jag arbetat samtliga arbetspass och därmed jobbat upp till 63 timmar i veckan. Istället gjorde jag det klart att jag arbetade 40 timmar i veckan för att ge mig själv den tid jag behöver till återhämtning. Jag kollade också av mig själv löpande under arbetspassen och om jag märkte att jag inte kunde hålla fokus uppe, drog jag ner på arbetstakten lite eller tog en paus. Med dessa anpassningar löpte jag förstås risken att bli sedd som illojal, eller någon som inte drog sitt strå till stacken. Eftersom jag tydligt kände att dessa var mina villkor för att min placering skulle bli givande för mig kunde jag dock göra det tydligt för Sa’ad och mitt team från början och det accepterades utan invändningar. Under hela placeringen kände jag tydligt att mina teammedlemmar satte stort värde på min insats, något de kanske inte skulle gjort om jag i min iver att bevisa mig körde på i ett för mig för högt tempo och därmed fattade sämre beslut. Jag är glad att jag lyckats upprätthålla den inre dialogen med mig själv under hela placeringen och att jag motstått frestelsen att ”göra mer” och därmed riskerat att komma hem med mindre. I det har min familj varit guld värd.

Utöver att jag fått tillfälle att lära mig saker som jag inte tror är möjligt på någon annan plats har jag också fått otroligt starka band till de kolleger som var i team 3 under min korta tid på KDH. De står för de mest häpnadsväckande bedriften att ro runt den där akutmottagningen 365 dagar om året. Juniora läkare som i stort sett av egen kraft lyckas hantera det patientflödet med så sjuka patienter och göra det bra. Alla former av allvarliga tillstånd i alla olika åldrar, från för tidigt födda barn på 800 g till omfattande multitrauman hos unga män, till intubationskrävande astmaanfall hos medelålders kvinnor till anurisk akut njursvikt hos äldre hypertoniker, allt detta uppepå HIV-, tuberkulos-, gastroenterit- och pneumoni-floden som är bulken i det vardagliga. Det är fascinerande att se att 5 läkare (20 som roterar i fyra team), alla underläkare under internship, community service, registrarship eller som medical officers med hjälp av viss guidning av en specialist (tre som roterar) vardagar dagtid klarar detta. Visst sker det till ett pris. Ingen får längre göra hela sin community service på akuten – då bränner man ut sig. Istället är det max 6 månader som gäller. At-läkare och ST-läkare roterar på 3 månader. De som jobbar som medical officers har ofta jobbat några år, men ingen av dem är imponerade av sitt eget beteende vid det här laget. De känner inte igen sig själva i hur hårda de är mot patienterna, hur hårda de är mot kolleger, hur hårda de är mot sig själva. Miljön är inte på något sett hållbar. Man får ofta höra att vi jobbar för lite för att bli bra i Sverige, men om priset för att bli bra är att man inte kan jobba med det man är bra på efter bara några år har det uppenbart motverkat sitt syfte. Det måste finnas ett sätt att få och behålla kompetens utan att göra sin egen arbetssituation omöjlig. Oavsett så är jag imponerad över hur mina kolleger klarar av en så extrem arbetsmiljö och samtidigt lyckas behålla en sånt stort mått av integritet och humanism. Om man hade kastat ner svenskar i det här stålbadet hade det blivit ett jävla liv om hur dåligt allting är och att ”någon” borde göra något åt det. Här är det väldigt lite av huvudskakningar och muttranden, istället ser man till att få jobbet gjort och är nöjd med sin och sina kollegers arbetsinsats. Det är befriande och jag har bestämt mig för att ta med mig den inställningen hem.

I form av personliga upplevelser har som sagt både närvaron av min familj och mina kollegers sorglösa inställning till verkligheten hjälpt mig att förstå vad jag varit med om på ett för mig helt nytt sätt. Jag är inte monumentalt chockad över hur livet fortgår här hemma med de minsta besvär, fel och brist påtalad och muttras över. Jag har ingen post expositionsdepression utan verkar med lätthet acceptera att Kapstadenkapitlet är avslutat (för den här gången) och jag ser redan fram emot att komma tillbaka till arbetet på Mälarsjukhuset efter en välförtjänt semester. Men visst har upplevelserna och erfarenheterna gjort stort intryck. Och om jag sluter ögonen och tänker mig tillbaka till akuten KDH så längtar jag tillbaka. Jag kan se varenda detalj på hela akuten glasklart. Höra ljuden och om jag skulle vilja säkert framkalla lukterna också, men det avstår jag ifrån. Med sådan detaljrikedom i minnesbilderna vet man att hjärnan tagit intryck. Jag ska skapa mig själv tillfällen de kommande veckorna att låta dem tränga fram. Det behövs nog, för jag kan fortfarande inte prata om dem. Orden finns fortfarande inte där.

Författare: Rasmus Strandmark

Specialist i akutsjukvård i Sverige och på Island. FEBEM. Specialistutbildning genomförd med bas på Mälarsjukhuset i Sörmland med två utlandsplaceringar i Sydafrika och på Island. Nu verksam specialist och doktorand i Reykjavík. Utbildningsuppdrag i Sverige inom ATLS och den svenska specialisttentamen.

Lämna en kommentar