Last shift

Today I’ll try and write in english, so please try and see through any spelling and grammar mistakes.

Yesterday was my last shift in KDH EC. As with all good byes it is with mixed feelings that I say this. But as with all things that are too difficult to grasp while in it, I say it without fully believing it. Feeling the weight of the words in my moth while repeating them to my self, waiting for me to hear what I just said and react, but the reaction never comes. 5 months we’ve been in Cape Town, of which 3 months spent working in KDH. Yet it’s almost impossible for me to imagine working anywhere else. Indeed have I ever? It’s ridiculous how the mind plays tricks on you when it comes to time and ones perception of the ground state. Already after a day or two in Cape Town everything about Sweden seemed to have been moved into another dimension. It didn’t feel as a part of this life. At the same time as the five moths here have disappeared like dry sand between my fingers, it also feels like we’ve lived here for as long as I can remember.

With my brain locked in this surrealistic state it wasn’t with any particular sense of sadness that I exited my car, making my way in to the EC through the ambulance entrance for the last time. Instead I had the every day feeling of excitement not knowing what to expect from the day, as all emergency physicians are so familiar with and like so much. As I turned the corner and came into Resusc all beds were full and all doctors from night shift and day shift had congregated around one patient. They were busy resuscing an elderly lady that had just collapsed. They had achieved ROSC but she was still bradycardic and had no spontaneous breathing. I assisted the doctor responsible for the airway with putting a tube down while Sa’ad scanned the heart. After a few minutes the bradycardia gradually went into asystole and the decision was made not to continue the efforts due to the poor prognostic. As it so often is in the EC we didn’t have the time to ponder on what happened, why and what could potentially be done differently next time. Instead I immediately had to divert my attention to the other patients in Resusc, whom needed my help to avoid the same faith.

By now I have grown accustomed to death. The patients in Khayelithsa are often in such bad shape when they finally make it to the hospital that there is only so much one can do for them with the limited resources that we have here. KDH doesn’t have a high care unit and thus every patient in need of that level of care has to be referred to Tygerberg. In order to get a patient across there the indication has to be crystal clear and there has to be a bed available. The chances of these two conditions occurring at the same time is slim, but it does happen. And what I like about KDH is that we always aspire to give the best possible care to every patient given the circumstances, so if we feel that a patient would benefit we would try our best to get that patient across. Even with the patients not eligible for transfer the culture is such as to not accept resignation. In fact that sense of personal responsibility that that culture have either grown out of, or imprinted into every doctor – I don’t know what is cause and effect – is probably the biggest difference between here and home. Here every doctor sees it as his or hers own responsibility to be able to solve every possible situation, be it repairing a split nose, delivering a child, intubating a patient or correcting a hyponatremia. There is no excuse for not being able to do what needs to be done, even if you are a junior doctor. This together with an acceptance of the fact that the resources are limited here leads to an unsentimental mentality that make the doctors do all that they possibly can for every patient without being dragged down by feelings of hopelessness or futility. When they reach the conclusion that there is no more to be done for the patient they initiate palliative care and move on to the next patient in need. There is also no acceptance of patients dying while waiting to be seen or dying due to iatrogenic causes. You will see no-one shrugging their shoulders in indifference. Everyone feels accountable and no-one sits back with their hands behind their head blaming the system. If someone complains about a relative not getting a bed, yes, they will get the advice to call their local politician, but in matters of medicine you will hear no excuses. This impresses me and has really opened my eyes to what being a doctor can be like. I hope to bring some of that positive strength back home and hopefully not only adapting more of that attitude into my own learning, but also influencing others to be better doctors.

Speaking of learning, by this time I’m no longer caught in the gut sucking acceleration of my own learning curve. Instead I’m experiencing a form of consolidation of what I’ve learnt so far. As we have been hopelessly short staffed the last two weeks I’ve been more or less upgraded to a regular member of the team, allocated my own pod. When it happened the first time I was terrified. Managing Trolleys is like trying to keep track of 40 moving ice blocks in the arctic sea – there are really only two outcomes; either you loose track of a few ice blocks or you fall in to the ice cold water when focusing too much on the ice blocks and too little on your own step. After that first time off, it has actually felt like the natural next step and I’ve been able to manage fairly well. Learning medicine is a bit like learning to drive. When you are new your’ll be pooring with sweat just by trying to release the clutch in a way that woun’t cause the engine to stall. Your gaze is more on the gear stick than on the road (Me first month at KDH). After a while you’re confident enough to drive one lane roads with the occasional intersection, but will soon be stressed if you find yourself on a two lane freeway with some traffic. Your focus will be on the car just ahead of you and you woun’t see the situation your driving into before it’s too late. You’ll find your self in the most desperate manoeuvres trying to avoid a crash, and if you make it you’ll be catching your breath and laughing nervously with your mate about how close that was (Me until two-three weeks ago). When you’re an experienced driver the driving itself is in your muscle memory leaving the full cognitive capacity of your brain available to analyse the whole situation and draw up possible future scenarios to be able to tackle them by not even driving into them. It would take me another year to be that comfortable behind the wheels of KDH EC, and a whole career to perfect it, but at least I’ve had a taste of it these last weeks, and it leaves me with a a feeling of wanting more.

I’m eternally grateful for having been given the opportunity to work in Khayelitsha. I’m grateful for all the things I’ve learnt medically. Things that I would never been able to learn anywhere else. I’m grateful for the time spent with the Xhosa people, getting to know their way of life, taking part in their happiness and in their sorrows. And I’m grateful and humbled by having had privilege to work with such wonderful colleagues in Team 3. Sven, the team leader. Intimidating at first, but once I knew which movie the local Khayelitsha gang “Vatos Locos”had gotten its’s name from (blood in blood out – if you havn’t seen it, see it!) I was accepted. Sven, you have given me the most important thing – the feeling of me being safe and taken care of, no matter what. With that ground state I was able to take on the hard work with enthusiasm instead of apprehension. Ridwaan, the steady first officer. Always there when I needed a healping hand (weather I knew it myself or not). I greatly admire your mental capacity to se the opportunity in every situation, to se ability in people when they are doubted or when they doubt them selves. The T-shirt “Keep Calm and Carry On” was made with you in mind. Jaci. Such a joy to work with you! We feel we shared the same ethical compass and I could always turn to you in such matters for support. Also good to share a bit of parental complaints in Fika. Christian. Thank you for reminding me that, even though we study hard and work hard, medicine is not all – it is just work. So easy to slip into the idea that our line of work comes above all, the thought being justified by the importance of what we do. But first must come life. Without that perspective we loose our selves and become in-humane. And thanx for being first coffee brewing officer. Thank you everyone else that worked in Team 3 during my time in KDH. Such a strong feeling of kinship with you all. Thank you Hennie Lategan for being such a strong support to us as a consultant. And thank you Sa’ad Lahri for being such a strong force in keeping this insanely chaotic wonderful piece of madness together! You have the rare capability that defines a true leader – the ability to get everyone to understand your goal and exceed their own capability every day to achieve that goal. You’ve inspired me and shown me that it’s possible to do wonderful things even under the most difficult circumstances if one focus on the possibilities instead of the obstacles.

It is with a thousand different feelings swirling around in my chest that I say good bye! I hope to see you all again, in Sweden – where my door will always be open for you – or in Cape Town when I get back!



Jag är nu fullvärdig medlem av Team 3 – åtminstone betraktar jag själv dagen då jag stod på schemat som ansvarig för Resusc som bevis för detta. När natten var över hade jag tagit hand om elva patienter. En patient hade dött. Jag har inga mortalitetssiffror för den population som vårdas i Resusc, men känslan är att 9 % kanske inte är långt ifrån genomsnittet. Alltså hade jag antingen gjort ett hyfsat jobb, eller så hade jag slumpen på min sida. Alla gillar att tänka det första, men tvingas ofta inse att det är det andra. Bara några dagar tidigare hade ett annat team haft sju dödsfall på en dag. Det man kan hoppas på är att man i varje fall utnyttjat de chanser man fått att hjälpa patienten på rätt väg, så länge vägen ligger öppen. Ofta befinner sig patienten tyvärr redan på de mest avlägsna skogsstigar och ingen insats är tillräcklig för att få dem tillbaka. Vid det här skiftets slut hade i alla fall de flesta av mina patienter hållit minst en fot på stigen och både en av patienterna och självaste chefen hade yttrat sig om min insats…

När vi tog över rådde som vanligt kaos i korridoren utanför. Psykpatienter, vakter och personal som börjar och slutar sina skift rör sig mellan patienter i varierande skick, utspridda på britsar, stolar och golv. När jag tog ett steg in genom den breda öppningen i väggen som leder in till Resusc såg jag att alla fyra platser var belagda. Dessutom låg det ett barn på barnbordet, placerat längst in till höger. Framför barnet var avgående teamdoktor i färd med att förbereda för vad som såg ut att vara en intubation av en traumapatient. Golvet var täckt av öppnade förpackningar av olika slag, blodiga kompresser och patientens kläder. På ett skjutbord var det uppdukat för thoraxdrän. Vid huvudändan stod två kolleger och en sjuksköterska, fullt fokuserade på uppgiften. Jag ställde mig vid fotändan för att få med mig vad som skedde. Från patientens mun kom det rikligt med blod och kollegerna fick kämpa med sugen för att hålla fri sikt. Med stora svårigheter fick de tillslut ner tuben och patienten kunde kopplas över på ventilatorn.

Vid skiftbyte brukar samtliga i teamet starta med en kort överrapportering i Resusc för att sedan dela upp sig på respektive pod och ta personliga överrapporteringar där. De patienter jag fick överrapporterade när avgående doktor hade torkat svetten ur pannan var:

1 Den nyligen intuberade mannen. Community Assault, med skalltrauma och sjunkande medvetande.

2 Ung man skjuten i halsen. Stabila vitalparametrar. Luftvägen ej hotad i nuläget. Väntar på transport till Tygerberg Trauma.

3 Äldre kvinna, KOL/Bronkiektasier pga TB x3, hjärtsvikt, nu med pneumoni. Stabiliserad, planerad ut från Resusc, till Trolleys, remitterad till internmedicin.

4 Äldre kvinna, internmedicinsk patient från avdelning med CO2-retension och BiPAP-behov.

5 Ung kvinna, HIV-positiv, kronisk diarré (relaterat till HIV). Nu Kalium 1,7 mmol/L.

6 2 månaders barn med svår dehydrering, hämtas just nu av transportambulansen för transport till barnavdelning på Tygerberg.

7 Äldre kvinna med känd Tuberkulos, insulinbehandlad diabetes. Nu hyperglykemi, men som det visat sig ej i Ketoacidos eller hyperglykemiskt hyperosmolärt Syndrom. Planerad till Trolleys.

Senare under natten såg jag även följande patienter:

8 Ung man som druckit Drain Acid (Svavelsyra) i sucidsyfte. Utbredda brännskador i munhålan. Stora svårigheter att svälja sin egen saliv. Fri luftväg.

9 12-åring med någon form av intellektuell funktionsnedsättning som klättrat på tag och fallit ner.

10 Ung kvinna med diabetes ketoacidos (DKA).

11 Äldre kvinna med hjärtsvikt och fulminant lungödem.

Jag skulle säga att den här natten är väl representativ för de sökorsaker man ser i Resusc. Trauma är en stor bit och bland det medicinska dominerar DKA och Hypertensiv kris/Hjärtsvikt, tätt följt av KOL/TB, elektrolytrubbningar och intoxer av olika slag.

Under passets första halva brottades jag med att få kontroll på överbeläggningen. De patienter som skulle till Trolleys fick vi successivt över och beställda transportambulanser kom så småningom. Den nyintuberade mannen diskuterades med Neurokirurgen på Tygerberg som inte var hoppfull vad gällde prognos. Vi gjorde därför väckningsförsök, med löfte om att få skicka patienten om GCS>5. Tyvärr resulterade det inte, så vi inledde palliativ behandling och patienten gick bort vid tretiden.

Kvar hade jag kvinnan med hypokalemin, samt mina nypåtittade. Substitutionsterapi hade påbörjats genom att tillsätta 40 mmol kalium i 1L RingerAcetat. Tyvärr ledde detta enbart till ytterligare utspädning och ännu lägre serumkalium. Vi inledde därför substitution med 40 mmol i 200 mL spädningsvätska och gav även magnesiumsulfat. Trots våra ansträngningar lyckades vi inte under passet på serumkalium över 2,0, vilket här är villkoret för att flytta patienten från Resusc och gå över till per oral substitution (hon var dessutom kvar när vi kom för nästa nattpass).

Mannen med frätskador i munnen klarade luftvägen förvånansvärt bra. I brist på fiberskop fick vi titta ner med GlideScope för att visualisera stämbanden. Det gick med lite Xylocainspray, men var kanske inte optimalt. Hursomhelst såg de fina ut och patienten accepterades för transport till Tygerberg ointuberad.

12-åringen var svår att frikänna med svårtolkad klinik och minst sagt suboptimala slätröntgen av nacken. Fick observeras i Peads över natten och skrivas hem efter att han mobiliserat sig själv tillräckligt för att vi skulle känna oss trygga med att ingen fraktur förelåg.

Den unga kvinnan med DKA blev förstås startad på standardbehandlingen, vätska, kaliumsubstitution och insulindropp. När blodgaserna visade att hon återhämtat sig flyttades hon till Trolleys för inskrivning på medicin.

Att behandla den äldre kvinnan med lungödem var sådär tillfredställande som bara hypertensiva lungödem kan vara. Patienten hade gått till privat allmänläkare för sina tilltagande andningsbesvär och blivit diagnostiserad som astmatiker på gamla dar. Antibiotika, inhalationer, steroidtabletter och lugnande var det hon hade i receptform när hon kom. Självklart hade ambulanspersonalen inte ifrågasatt, utan behandlat patienten med ytterligare inhalationer på väg in. Det kändes fel direkt, så jag lade på proben och såg det utbredda lungödemet. In med nitrotabletten, liten dos ACE-hämmare (som de ger här), CPAP och sedan Furix. Ett par timmar senare var patienten återställd. Det var när jag var påväg förbi henne i annat ärende som hon plötsligt tog tag i min arm. Det är sällan patienter här söker direkt ögonkontakt med sin läkare, så jag hajade till när hon spände ögonen i mig. Sen sa hon: ” Thank you for saving my life”

Det är inte ofta man får den typen av feedback eller vad man ska kalla det. Ofta är det lätt att skaka av sig. Ofta upplever jag att berömmet, visserligen är välkommet och trevligt, men i stort sett omotiverat – jag gjorde inget speciellt, jag gjorde bara mitt jobb. Men jag har försökt bli bättre på att ta den här typen av positiva kommentarer på lika stort allvar som de negativa. För vad är väl egentligen skillnaden? Varför tror jag att de som tar sig tid att ge mig negativ kritik har mer rätt än de som tar sig tiden att berömma mig när de upplever att jag gjort något bra? Därför valde jag att fundera på vad jag gjort för henne som var beroende på att just jag var där när hon kom in. I det här fallet kunde jag känna mig stolt över att jag direkt identifierat vad patienten behövde och ändrade kurs från astmabehandling till lungödemsbehandling. Jag kunde också den lokala behandlignsregimen här vilket gjorde att jag kunde ingripa snabbt och beslutsamt. Jag fungerade också bra som ledare när jag behövde andras hjälp för att få behandlingen på plats snabbt.

När Saad vid överlämningen lite senare uppmärksammade alla på att jag tagit Resusc för  första gången och frågade: ”How did that make you feel? Empowered?”, var jag tvungen att med ett leende svara ”ja”!

Akutläkare eller icke akutläkare – är det frågan?

Vilken fantastisk känsla det är med ledig helg! När jag och Jonas sätter oss bilen 17:20, efter att ha lämnat över en hyfsat välstädad patientlista är lungorna välfyllda med krispig höstluft och hjärnan berusad av tanken på att 68 timmars sammanhängande ledighet nu breder ut sig framför oss. Daggen har redan lagt en tjock matta över vindrutan och vi måste ha full fläkt och vindrutetorkare på för att kunna se den tvära svängen vi måste ta för att komma runt helikopterplattan. Lagom till att vi når vaktkuren och den öppna grinden med den orange vägkonan placerad mitt i öppningen är det mesta av den våta beläggningen skingrad. Idag är det den glada vakten som genomför den obligatoriska bagageluckekontrollen. Han har för vana att komma på nya sätt att hälsa varje dag. Jonas tar tillfället i akt och ropar något glatt tillbaka under sekunderna då bakluckan är öppen. Vi kör metrarna fram till Walter Sisulu Road, svänger vänster, passerar Perfect hairsalong (en grön shipping container uppställd på trottoaren) samtidigt som vi kör över hålet i asfalten som man aldrig lyckas missa. Genom rondellerna, till höger vid macken in på Spine Road. I korsningen Spine Rd/Japhta K Masemola Rd är det ingen som tvättar rutan åt oss vid rödljuset idag. Förbi grillkioskerna och taxistationen till höger, på vänster sida ligger en transformatorstation bakom sina lager med taggtråd och elstängsel. Strax efter odlar någon grönsaker på en liten plätt. Runtom har det tidigare varit öde våtmark, men sedan någon vecka tillbaka är området täckt med nya shacks. Till höger ser man ett fågeltorn med en liten spång – en del av Khayelitsha Wetlands Park (jag har själv aldrig sett någon människa ta del av det rika djurlivet där, men om man läser på hemsidan får man veta att: ”…the park is also a fantastic place for local youths and families to enjoy the pretty surrounds”). Vi svänger vänster i rondellen vid militärbasen där Sydafrikas nionde infanteribataljon håller till girar vänster vid påfarten till N2 väster ut och sen är det plattan i mattan för att piska upp den lilla hyrbilen i 120 km/h.

Motorvägarna  här är inte sterila raksträckor skilda från resten av samhället såsom man är van vid hemma. Istället spelas det fotboll på gräset bredvid vägen. Människor på väg till och från arbetet blir upphämtade och avsläppta i vägrenen och kryssar sedan skickligt mellan bilarna för att ta sig över till andra sidan. På vissa platser varnas det för kor vars ägare uppenbarligen fått tillstånd att släppa ut sina kreatur på grönbete innanför staketet. Korna har ibland mer trafikvett än människorna. Efter att en ko blivit påkörd veckan innan fångade Micke och Nick denna förståndiga fotgängare i en video. Alltså finns det alltid saker att skratta åt för den som behöver en humörhöjare. Vi åker nästan jämt mot trafiken, men om man råkar hamna i köerna får man istället fokusera på att hålla sig undan minibusstaxibilarna som är fullständigt ointresserade av att visa någon typ av hänsyn. Finns det ett sätt för dem att ta sig fram snabbare på någon annans bekostnad tar de den. Förra veckan dog tre och femton skadades när en av dem sladdade av vägen i alldeles för hög fart. Några veckor tidigare hade vi sett utspridda övertäckta kroppar runt en minibus som kört in i ett träd bredvid vägen. Dessutom har det blossat upp ett krig mellan taxichaufförer över vem som ska köra vilken rutt. Hittills har tre dött och mångdubbelt fler har kommit in till oss med skottskador. Jag föredrar trots allt den svenska modellen – att knyta handen i byxfickan och snacka skit om varandra över en kopp surt kaffe och en torr bit längd.

Vi kom i alla fall välbehållna tillbaka till tryggheten i Sea Point den här gången också. Trafiken hade varit gynnsam, så jag han ta en dusch (på grund av vattenbristen blir det ingen långdragen historia här) och öppna en öl innan Jacob, Margit, Noah, Sasha och Aron knackade på dörren.

Camilla hade varit på ett yogapass på Hot Dog Yoga och fått frågan får en annan blondin om duscharna fungerade nu. Trots engelsklektioner och hårt filande på uttalet kunde hon inte undgå att omgående bli avslöjad som svensk. Det visade sig att Margit med familj varit i Kapstaden i perioder tidigare och nu bestämt sig för att bo här under två år. Margit är gynekolog och bedriver forskning här medan hennes man Jacob är narkosläkare på SÖS. Han skriver också uppskattade krönikor i Läkartidningen med jämna mellanrum. Och som att det inte räckte visade det sig att Jacob också är på Khayelitsha två dagar i veckan. Gång på gång får man det visat för sig hur liten hemisfären med sina miljarders miljarder människor ändå är, eller hur? Hursomhelst kändes det väldigt bra att få prata med Jacob om upplevelserna från Khayelitsha. Det ger ändå någon slags trygghetskänsla när man märker att någon annan känner igen och genom egen exponering verkligen förstår vad man pratar om.

Vi diskuterade självklart också akutläkarespecialitetens framväxt i Sverige i relation till hur akutläkarna här arbetar. Varje gång jag diskuterar detta med någon upptäcker jag hur svåra förändringsprocesser är, inte minst inom en själv. När man lever och verkar i en verklighet utgår man oundvikligen från den när man formar sin framtidsvision. Det är som att dagens sanningar fungerar som skygglappar när man försöker se framtidens sanningar. Man tar för givet att dagens grundförutsättningar också måste gälla i morgon och att alla eventuella förändringar måste hålla sig inom den ramen. Det är därför akutläkare – och andra som funderar kring akutläkare – i Sverige har så svårt att se vad som måste till för att specialiteten ska bli livskraftig. Förutsättningarna antas nämligen vara att en akutläkare måste jobba under de förutsättningar som gäller på akuten idag. Jacob uttryckte den allmänt rådande inställningen till arbete på akuten när han sa nåt i stil med ”Jag gillar att ta hand om de akut sjuka, men jag gillar inte att behöva ta hand om resten på akuten, det är därför jag valt att bli narkosläkare”. Många i sjukvårdsorganisationen förstår inte lockelsen med akutsjukvård, just eftersom de utsatts för att göra sina hundår på akuten i samband med AT och tidig ST, i dagens organisation. Att då tro att akutsjukvård kommer kunna bli en egen specialitet som lockar folk när man förväntas arbeta vidare som evig primärjour till andra specialiteter, ett arbete som de flesta inte står ut med i mer än något halvår, utan att organisationen förändras är inte rimligt. Men jag förstår också att det är svårt att se vilka förändringar som ska till om man inte varit utomlands och sett hur andra länder med längre tradition av akutläkare gjort. Det kan dessutom vara svårt för andra specialiteter att känna trygghet i den förändring som måste till om man väl bestämt sig för att införa akutläkarsystem. Den hetaste och till lika tröttsammaste diskussionen är förstås den med narkosen – vem ska tuba på akuten. Tvåa kommer den för kirurgerna tydligen känsliga frågan vem som ska leda traumalarmen. Om dessa specialiteter säger att de är oroliga för patienten och därför hävdar att den nuvarande organisationen ska bestå gör de två tankefel. Det ena är att det som är sant just nu – att det är de som är bäst lämpade för uppgiften – inte kommer att vara sant imorgon. När akutläkare genomgått den på sina håll mycket gedigna ST-utbildningen, samt varit på utlandsrandingar och arbetat som specialist i några år kommer de gått om i både formell och reell kompetens när det gäller dessa två arbetsuppgifter. Det andra tankefelet är att om man vidhåller att de ”viktiga” arbetsuppgifterna ska behållas inom respektive specialitet cementerar man nuvarande organisation och gör det omöjligt för en akutläkarorganisation att bli långsiktigt hållbar. Att bara ta över det icke-akuta spektrumet av arbetsuppgifterna på en akutmottagning och dessutom kanske tvingas fortsätta arbeta på det sätt som är just nu kommer inte leda till att akutläkare blir en attraktiv specialitet att söka sig till. Därmed kommer Sverige inte kunna dra nytta av de fördelar man sett internationellt vid införandet av akutläkarsystem. Därför behöver först och främst samtliga akutläkare och blivande akutläkare vidga sina vyer och förstå hur viktigt det är att vi i första generationerna har målbilden klar för oss och att vi inte låter oss begränsas av nutida tvivel, utan instället låter det motivera oss till att bli så kompetenta att övriga specialiteter låter sig imponeras – vilket inte är någon lätt uppgift. Dessutom behöver övriga specialiteter börja se de möjligheter till positiv förändring det bör innebära för den egna specialiteten när man inte behöver lägga lika stort fokus på det akuta omhändertagandet. För kirurgerna kanske det till exempel visar sig att sorgen över att inte sätta toraxdrän på akuten var ett billigt pris att betala för mer operations- och mottagningstid? För anestesin är jag säker på att det blir skönt att slippa vara tre specialiteter i en (narkosläkare, intensivvårdsläkare och akutläkare) och möjligheten att få bli konsulterad i faktiska intensivvårdsfrågor på akuten istället för att behöva styra upp ofullständigt handlagda patienter borde vara en tillfredsställande förändring. I och med att juniora läkare på anestesin är de som på de flesta orter går på larm och SFAI insisterar på att den med högst kompetens ska intubera kommer den frågan lösa sig i takt med akutläkarens kompetens och senioritet. Detta förutsatt att varje akutläkare ser till att skaffa sig den kompetens som kommer behövas och inser att vi inte kan såsa oss igenom vår kompetensutveckling. Här krävs det ett stort mått av eget ansvar och mod för att själv se till att ha kraften och kompetensen det krävs för att bryta ny mark.

Inget av det här hann vi ju prata om i någon sammanhängande form förstås. Med fem barn i en lägenhet man kan springa runt i om man springer via balkongen hann vi på sin höjd avsluta varsin mening per femminutersperiod. Men det var härligt att se dem komma ångandes, en efter en i storleksordning. Efter att också lyckat stå i oss och dem lite mat kom de första tecknen på utmattningssyndrom. Och det är alltid de minsta som kroknar först. Som vana föräldrar ville ingen av oss utmana ödet utan vi sa godkväll så fort Aron tappade farten och undvek därmed det totala sammanbrottet. Isa och Rut fortsatte studsa runt i sängen ett bra tag innan upphetsningen lagt sig tillräckligt för att somna. Sen sov de som prinsessor ända fram till klockan 06.

PS. Nu är det inte många veckor kvar och jag undrar vad ni som läser den här bloggen sitter och funderar på där hemma! Snälla ställ frågor i kommentarsfältet så ska jag svara på dem i kommande inlägg. DS.