Team 3

Jag måste börja med att erkänna att jag haft det besvärligt med att få skålen med belöningar att väga upp för skålen med uppoffringar. Det kan säkert ha märkts i diskussionerna jag fört med mig själv i mina tidigare inlägg. Den största guldklimpen i belöningsskålen har varit löftet om ett elefantkliv i erfarenhetstrappan, ett kliv som inte går att få till på så många andra ställen än här och som kommer vara otroligt värdefullt för mig – i framtiden. Men det är just det – att belöningen ligger i framtiden – som varit problemet i balansräkningen här och nu. Samtidigt som bulken av belöning fortfarande är en hägring har en hjullastare fullastad med blymalm dumpat hela sin last i debetskålen. Bördan har fått de få mer direkta fördelarna att väga fjäderlätt och jag har ifrågasatt om erfarenheten är värd sitt pris. Efter fyra månaders avbetalning i form av ångest, oro, osäkerhet, trötthet och vanmakt har jag nu äntligen kommit i balans. Helt avgörande verkar det som är att jag kommit in så bra i vårt fantastiska team. Jag har märkt med mig själv att jag är otroligt beroende av en social trygghet när jag utsätts för extrema påfrestningar. De dagar då kollegerna varit frånvarande har varit de tuffa dagarna. De dagar då jag fått känslan av ”I got your back” mellan raderna i konversationerna kring fikabordet har varit de bra dagarna, oavsett hur hårt belastning det sedan varit ute på golvet. Sen har naturligtvis stressen av att inte veta hur jag ska hantera patienterna här successivt lagt sig i takt med att jag kommit in i arbetet. Nu känner jag mig i stort sett trygg med att hantera de allra flesta frågeställningarna här. Jag vet vad som krävs i dokumentations- och intygsväg, jag vet vilka prover och undersökningar som behöver beställas för respektive frågeställning och har fått bättre koll på hur vårdnivåerna här bestäms. Jag stämmer nu mer av min egen plan med skiftledaren istället för att fråga om varje steg av vad som behöver göras. Dessutom har chocken över hur människor har det här, som månad efter månad envisats med att hålla i sig för mig börjat lägga sig. Jag känner en gemenskap med patienterna nu, ett band. Jag förstår åtminstone någonting av deras kultur, deras sätt att uttrycka sig, vad som är viktigt för dem. Dessutom har min kliniska blick börjat klarna. Jag har börjat relatera ”sjuk, sjukare, sjukast” till den lokala måttstocken istället för att på studs vilja skicka hälften av patienterna till IVA. Patientens andningsarbete blir mitt eget för en stund, jag hör inte hjärtats rytm som antal slag utan mer som ett tillstånd, patientens blick berättar för mig om hjärnan orkar intressera sig för sin omgivning, eller om det finns en dimridå mellan den yttre verkligheten och patientens inre, patientens hud under min beröring berättar för mig hur patienten ätit och druckit senaste tiden. Jag föreställer mig att min tillfredsställelse med detta är den samma som pianistens när hen märker att fingrarna skapar musik av sig själv och hjärnan kan tillåta sig själv att känna hur det känns när fingrarna möter tangenterna.

Att det tagit fyra månader för mig att komma till plus minus noll verkar inte hindra andra från att obekymrat komma in i det på en vecka. Framförallt de engelska studenterna (de är ofta precis klara med studierna men har inte börjat jobba ännu) verkar påfallande obekymrade över sakers tillstånd här. Amerikanarna och Kanadensarna har det lite svårare av någon anledning, de visar lite mer osäkerhet i patienthanteringen, men ingen avslöjar något om någon inre emotionell kamp. Så jag hoppas att ingen låter sig avskräckas av mina historier! Det finns många orsaker till hur en människa upplever sin situation. Ibland känns det som att jag är ensam om att inte kunna låta verkligheten rinna av mig som vatten på en gås. Sen delar plötsligt någon kollega med sig av sina annars väl gömda innersta grubblerier. Det sker vid fikabordet sent om nätterna, när ingen annan än de invigda hör på. Det blir uppenbart att alla bär på någon form av spricka i själen. Inte av det akuta slaget. Mer av en förkastning där lavaströmmen ligger nära ytan. Ibland tränger den upp och bränner sårkanterna, för att sedan dra sig tillbaka. Gemenskapen som uppstår mellan människor som delar sådana erfarenheter med varandra, sådant som utomstående aldrig fullt ut kan förstå, värmer.

Nu ska tyvärr team 3 i sin nuvarande form upplösas. Nick, Micke och Jess åker hem på torsdag och nya studenter kommer i deras ställe. Jaci går till nästa placering i sin com-serve och Christian är klar med sin. Dessutom ska Ridwan placeras i ett annat team.  Kvar är Sven. Även om det är några veckor kvar till den stora omvälvningen märks det att han inte tycker om det. För mig kommer det förhoppningsvis inte hinna bli full verklighet innan det mer eller mindre är dags att åka för min del också, men jag hade föreställt mig att jag skulle få säga hejdå till hela mitt team. Att det var de som skulle vara kvar och att det var jag som skulle lämna, men nu blir det istället ett sånt där tråkigt, utspritt, avsked. Jag hoppas verkligen Sven kan hålla humöret uppe och att de nya teammedlemmarna är bra folk som snabbt kan bidra till god stämning. Annars riskerar de kommande veckorna att inte bli det klimax jag nu byggt upp till. Istället kanske den gångna nattjourshelgen blir det bästa på den här placeringen.

Det var nämligen under den här natthelgen som vågskålen tippade över. Från övervägande för stor kostnad för för liten omedelbar tillfredsställelse, till att vara övervägande positivt även här och nu. Det är säkert många faktorer som bidragit till att jag kommit till den punkten tillslut. 39 timmar på tre dagar flöt på som en dröm. Vi hade en lugn start på fredagsnatten, så vi hann göra i ordning procedure room till en formidabelt bra traumamottagning. I det lilla rummet ordnade vi fram all utrustning vi kunde tänkas behöva – att slippa springa runt och hämta grejer hela tiden är en riktig humörhöjare. Sen ställde vi upp de tre britsarna med skärmar emellan, satte på bra musik och körde suturmottagning tillsammans. På det sättet rakade vi internationals av samtliga minor traumas som kom in under helgen. Resten av akuten stod öde i jämförelse med hur det annars brukar se ut. Det känns skönt att vara till sådan uppenbar nytta ibland. Vi satte omkring 10-15 thoraxdrän under helgen. Jag hade ett sånt där tillfälle man inte får så ofta som läkare – när man vet att man helt på egen hand har räddat en människas liv här och nu. En ung kille med sucking chest wound till vänster i ryggen. Svetten rann och han rörde sig som en mask på britsen. Inget mätbart blodtryck. Jag körde in skalpellbladet i sidan på honom, hela vägen in till pleuran, stack in fingret och släppte på trycket. Några minuter senare, lagom till att jag knöt sista knuten kring dränet var han lugn och blodtrycket var tillbaka.

Stab chest var den vanligaste sökorsaken mellan klockan ett och fyra både fredag och lördag. Det är intressant hur snabbt man får rutin på det. Ögonbrynen formar sig i pannan för att säga ”en till? jaja, vi får väl scanna honom och se då”, men pulsen går inte längre upp. Ingen väntar med C tills nån ropat ut att A är fritt, allt sker istället på ett otvunget och extremt tidseffektivt sätt. Nålen åker in, samtidigt som stetoskopet auskulterar samtidigt som proben åker på samtidigt som suturset, skalpellblad och drän plockas fram. Efter tio minuter är patienten stabiliserad och medan alla drar vidare till andra arbetsuppgifter blir patienten snabbt rengjord och får sedan gå och sätta sig tillsammans med de andra med drän i dränrummet. De med skottskador ligger dock oftast kvar i resusc i väntan på transport till Tygerberg.

Vi gjorde också en lateral kantotomi under helgen. Ett Community Assault fall med en blow-in fraktur, där tinningbenet tryckts in i ögonhålan. Ögat stod ut från ögonhålan och globen var hård. Det var anatomiskt rörigt i området, så det var ingen enkel procedur, men vi fick till en liten trycksänkning i  alla fall.

Nu har jag en lugn vecka med tre pass och sen en ledig helg med mycket bra socialt som händer. Ska bli skönt!

 

Annonser

Höst

Nu matas vi med härliga bilder från Sverige där våra vänner och bekanta gassar i vårsolen. Grönt gräs och blommande vårörter, koltrasten sjunger sin sång i gryningen, daggdroppen hänger som ett förstoringsglas från grässtråets topp. Samtidigt går sommaren mot höst här. Vindarna har mojnat, morgnarna möter dig med fuktig svalka och även om solen värmer om dagarna blir det inte längre hett. När jag lägger mig i gräset i Green Point Park och sluter ögonen är det så likt en Svensk sommardag att jag nästan tror att jag lagt mig i Rålambshovsparken. Ett propellerplan med reklambanér fladdrande efter sig förstärker intrycket. Men sen kommer jag på att gräset aldrig får tid att växa sig såhär mjukt där. Dofterna är också annorlunda, men luftens rörelser känns lika mot kinden.

När jag sitter i vardagsrummet denna söndag och stadens ljud smiter in genom den öppna balkongdörren och solens ljus faller in genom fönstret och bildar rutor på golvet, drar min hjärna paralleller till barndomssomrarna i Stockholm. Jag vänder mig om, ser beigemålad betongvägg, skjutfönster i omålad aluminium, en tårtbit av strandpromenaden och havet. Nej, det är inte Stockholm, men stället har fått en mycket påtaglig likhet med Europa.

Jag vet inte om det är den här känslan av igenkänning som gör att jag bara vill vara ledig just nu. Jag sitter och lyssnar på trafiken på Beach Road utanför, suset från bilarna skiljer sig från vespornas som skiljer sig från bussarnas, en cyckelringklocka, ett barnskratt. Jag faller fullständig tillbaka till alla de sommarsöndagsförmiddagar jag spenderat i Stockholm, Göteborg och de olika Europeiska storstäder jag besökt. Den totala avsaknad av planer, krav och måsten som var sådana dagar. Och det var inte så att jag bara hade lagt undan dem för en stund, utan det var mer som att de slutat existera. Det var så nära man kan komma till att stoppa tiden, tror jag. Eller kanske snarare avskaffa tiden som något att förhålla sig till. Jag smittas av den känslan nu och det känns underbart!

Det som också känns härligt är att Camilla, Isa, Rut och Emelie trivs så bra. Camilla är i full gång med Yoga Teacher Training och verkar njuta i fulla drag. Isa älskar skolan och lär sig engelska sådär snabbt som det sägs att barn gör, men som ändå överraskar omgivningen varje gång. Nu för tiden kan man prata om vardagliga saker med henne på engelska vilket känns helt osannolikt. 3 månader – det är vad det tar för en sjuåring att lära sig ett nytt språk, precis som de sa på skolan att det skulle vara när vi började.

Jaja, nog med höstfilosoferande nu – till arbetet! Om det framgick i texterna i början för er som läst mina tidiga inlägg var jag förvånad över hur läkarna här klarade av att jobba så hårt under de här förhållandena. Den genomsnittliga arbetstiden är 50 timmar i veckan i 3-skift. Fyra team delar på arbetet vilket ger 7 nätter, 7 eftermiddagspass och 7 dagspass att täcka för varje team under en fyraveckorsperiod. Man har slagit ihop dag- och eftermiddagspassen på lördagar, söndagar och tisdagar, så totalt blir det 18 arbetspass. Längsta passen är heldags- och nattpassen som är 13 timmar långa. Arbetsveckan med flest pass är på totalt 63 timmar. Själva arbetet innebär i princip att du gör allt med patienten personligen. En svensk läkare förväntas göra en läkarbedömning, dokumentera den, ordinera prover, undersökningar och behandlingar samt göra en del patientnära arbete, såsom att sätta toraxdrän och intubera mm. Utöver det behöver du här också sätta alla nålar, ta och köra alla blodgaser, ta alla blodprover själv, gå till labbet med proverna om det är bråttom att få svaren, hänga dropp och ge läkemedlen själv om det är bråttom (ordinationer som lämnas till sköterskorna tar allt mellan en kvart och 6 timmar), ta ekg själv om du vill ha det direkt, tolka dina egna rötgenbilder då ingen radiolog utför bildgranskningar (ultraljud kan du dock få med utlåtande på dagtid, men inte på tisdagar). Utöver allt detta måste du själv ta kontakt med Tygerberg när du behöver skicka patient dit, få det godkänt, beställa ambulanstransport och skriva pappersremiss. När du skriver hem en patient måste du skriva utskrivningsbesked, ordna pappersrecept och sjukskrivning. Sammantaget gör allt detta att du behöver vara sanslöst effektiv och van i systemet för att klara av att se mer än en patient i timmen. Detta beror inte enbart på den ineffektiva organisationen utan även på att patienterna är så otroligt sjuka att det blir mycket arbete med varje patient för att få dem stabiliserade, välutredda och inlagda. Jag har sedan 3’e april när jag började bara skrivit hem två (2) patienter utan åtgärd! Till det en handfull som kunnat gå hem med recept och uppföljning på vårdcentralen, men i de allra flesta fallen behöver patienten antingen läggas in på någon av klinikerna på Khayelitsha, eller skickas till Tygerberg.

Det som nu kommit fram när jag lärt känna dem som jobbar är att de inte alls tycker att det är hållbart. I början fick jag bilden av att de var så vana att de i grunden var nöjda med belastningen och att det för dem kändes långsiktigt hållbart, men så är det inte. De berättar istället hur pressen på arbetet har ätit upp allt vad empati, sympati och stubin heter. De känner att de inte orkar hålla uppe bemötandet längre och alla har historier om hur de bettett sig illa mot patienter. De gillar inte hur de har blivit och de flesta känner att de måste bort från akutsjukvården för att rädda sig själva. De som håller humöret uppe bäst är i tur och ordning: Överläkarna (jobbar bara dagtid, tar inga egna patienter utan är där som stöd till underläkarna, håller i internutbildningar och har en hel del admin), AT-läkarna (vet att detta är en begränsad tid), de som gör Community Service (obligatoriskt år efter AT – de gör inte hela året på akuten utan har blandat såsom AT, men upplever det ändå ofta som tufft), Medical Officers (de som valt att inte gå in i en specialisering – de är fastanställda och sliter med humöret en hel del), ST-läkarna (de är under hård press och är ofta rejält otrevliga i kontakten med både patienter och andra läkare). Själv fick jag en rejäl skopa ovett över telefon av en ST-läkare i ortopedi senaste passet – jag hade missförstått systemet och skickat en patient till Tygerberg utan hans godkännande. Patienten var tvungen att åka till Tygerberg för CT vid något tillfälle – det går inte att komma runt det – men eftersom jag inte hade hanterat det på rätt sätt skickade han tillbaka patienten utan CT. Inte nog med att man måste stå ut med hård arbetsbelastning alltså. Man måste även stå ut med utskällningar från trötta kolleger och en massa extraarbete när man gör fel.

Att göra något åt Läkare-Sjuksköterskerelationen och stärka sjuksköterska i sin roll är för en svensk den uppenbara läsningen på mycket av det här. Men den potatisen verkar stekhet och ingen verkar ha de rätta handskarna för att våga sig på att hantera den. Som svensk läkare på kort visit får man se fördelarna istället – man får mycket träning på det praktiska.

Okej, inget helt patientfall denna gång, men en kort beskrivning av de mest spännande fallen från senaste nattpasset:

Gun shot chest – sanslöst turlig kulbana; in vid bröstbenet och ut vid andra intercostalrummet, främre axillarlinjen, höger sida. Ingen haemo- pneumothorax. Istället hade kulan hållas sig i bröstmuskeln och bara orsakat lungkontusion (som gav hemoptys). Skickades till Tygerberg Trauma för CT, men kom tillbaka utan utförd undersökning.

Gun shot abdomen – osannolikt oskadad; in vänster flank, under revbensbågen i bakre axillarlinjen, ut höger sida, 5 cm proximalt om crista i främre axillarlinjen. Negativ FAST, ingen fri gas på buköversikt, ingen peritonit under 6 timmars väntan på transport till Tygerberg.

En community assault – crush syndrome och misstänkt skallfraktur. Kvalade inte in för övervakningsplats på resusc. Fick vänta på transport till Tygerberg i korridoren.

Multisjuk 37-åring – HIV och TB där man varit tvungen att avbryta behandlingen i omgångar pga allvarliga biverkningar. Nu förvärring av kronisk diarré i tre veckor. Går in på akuten. Första blodgasen visar ett Kalium på 0,9 mmol/L. Värdet bekräftas senare på labproverna. Nytt rekord för mig i alla fall.

Brännskada 25 % – brännskador är mycket vanliga här. Den här killen var inte så illa där an. Fått hett vatten hällt över sig och bara delhudsskador på thorax, armar och ansikte.

12 dagar gammal pojke med svår hyperton dehydrering – Na 188 mmol/L.

Njut av vårvärmen och gå hem från jobbet i tid!