Första veckan: Gyn, Tygerberg Hospital

img_4302
Tygerberg Hospital från min parkeringsplats

Okej, första veckan på jobbet genomförd! Jag kommer inte hitta de rätta orden för att beskriva alla de olika processer som kolliderade på samtliga platser samtidigt i min hjärna under den första dagen, men jag gör ett försök.

Alla som gått igenom läkarstudier, varit AT-läkare eller vik-UL vet hur det är när man ska till ett nytt ställe första dagen. Regeln är att man bara fått nåt svävande meddelande via mail om att man är välkommen på måndag kl 08:00 till den och den kliniken. Om man har tur har man fått en bifogad karta över sjukhuset med en av flyglarna slarvigt inringad i rött och nåt om att mottagningen ligger på plan 3. När man kommer dit har man inget passerkort utan måste ringa på. Ingen öppnar förstås. Efter en stund ser man en sjukhusklädd kvinna i övre medelådern med en kaffekopp i handen genom det armerade glaset i dörren. Hon har inte reagerat på ringsignalen, men ser dig och kommer och öppnar. Du förklarar vem du är och hon säger att hon är sjuksköterska, att ingen läkare är här än, men att det bara är att slå sig ner i personalrummet så kommer det nog någon snart.

Eftersom jag gått igenom den där processen ett antal gånger tänkte jag nu överlista dem! Därför mailade jag professor Hennie Botha att jag skulle upp och registrera mig på universitetet torsdagen veckan innan och att jag gärna skulle komma förbi då för att göra klart inför måndagen. Jag fick ett trevligt svar att jag var högst välkommen och att han kunde hittas på plan 2. När jag gjort klart min registrering tog jag mig därför upp till plan 2. Dörren in till kontorskorridoren var förstås låst, så jag ringde på. Efter en stund kom det förbi en kvinna i övre medelåldern med en kaffekopp i handen. Hon hade inte reagerat på ringsignalen, men såg mig genom glaset och öppnade för mig. Hon sa att professorn var på konferens idag, men att hon skulle se efter om en annan professor som var på plats kanske visste något om saken. Det visade sig att det gorde han inte alls, men att han skulle ha hand om en grupp nya studenter på måndagen och att jag var välkommen att vara med när han höll sin introduktion till kliniken med dem på måndagmorgonen. De var något som inte kändes helt rätt med den lösningen, men jag hade inget annat val än att tacka ja.

På måndag morgon gick jag därför upp kl 05:30 för att få i mig lite frukost innan jag satte mig i min Mazda 323 från tidigt 90-tal kl 06:00. Jag hade nämligen ingen aning om hur rusningstrafiken i Kapstaden skulle bete sig och hade ingen lust att missa mitt student-tåg. Kroppen var på helspänn, vänsterhanden ovan vid att växla och högerhanden ovan vid att blinka. Jag ville helst hålla mig i rätt fil från början för att slippa panikbyten, men var fortfarande osäker på vilken fil som var rätt. Det visade sig dock att inte så många var påväg åt samma håll vid den tiden på dygnet, så det gick ganska bra att komma fram. Hade jag åkt N1 åt andra hållet däremot hade jag fått slita på ettans växel hela vägen från Tygerberg och in – hela N1 västerut förvandlas nämligen till parkeringsplats varje morgon.

En positiv sak jag faktiskt lyckades lösa den där torsdagen var parkering. Mitt studentkort var nu laddat för att kunna öppna bommarna in till universitetsområdet och parkeringen för 6 veckor framåt förbetald. Så efter att ha monterat det gula rattlåset på ratten stegade jag upp till plan 2. Efter en lång stund visade sig faktiskt professorn, men han meddelade förstås att han missuppfattat saker och ting i torsdags och att det nog inte var rätt i alla fall att jag skulle vara med studenterna. Det kunde jag i och för sig hålla med om och jag var på sätt och vis nöjd över att det inte var så det var tänkt. Efter ytterligare en liten stund kom professor Botha och verkade faktiskt leta efter just mig vilket var trevligt. Han visade mig ner till kulverten, vi passerade ett par snurrgrindar som skiljde universitetsbyggnaden från sjukhusbyggnaden och gick sedan genom en till synes ändlös korridor som svängde och delade sig om vartannat, väggarna var slitna. Efter att ha passerat ett parti med fönster kom vi in i en dåligt upplyst hisshall som vi också passerade. Den påföljande korridoren var smalare, väggarna perforerade av smala dörrar med rektangulära, små fönster i. Innanför var det alltid mörkt. I en större öppning fanns det en gallergrind. Ovanför den stod det Psigiatrie. Sen skulle vi plötsligt upp för några trappor till plan 3. Gallergrindarna in till Ginekologie var öppna. I korridoren innanför fanns stolar tätt uppställda längs väggarna. På stolarna satt det kvinnor. Professorn visade mig in på expeditionen och lämnade över mig till den enda doktorn som var på plats. En högrest, stilig man  iförd bruna lackskor, ljusblå chinos och en gulbeige välstruken skjorta av finare slag. Han var mycket välkomnade och berättade att han var blivande subspecialist inom infertilitet och att han bara nyligen börjat sin halvtidstjänst på sjukhuset. Eftersom ingen annan var där hängde jag på och fick lära mig en hel del om riskfaktorer för infertilitet. Vid 11-tiden kom det plötsligt en kvinna i övre medelåldern med en kaffekopp i handen… nej jag skojar bara, men den överläkaren som det var meningen att jag skulle gå med, Dr Butt, fick syn på mig. Med glimten i ögat skällde hon ut den blivande infertilitetsspecialisten för att han försökt lägga vantarna på mig. ”He’s an emergency physician, don’t you dare teach him anything about infertility”! Efter det handlade större delen av dagen om att antingen avsluta oönskade graviditeter eller konstatera missfall.

Jag har funderat mycket på den fysiska miljön som man arbetar och huruvida jag ska breda ut mig om hur fruktansvärt slitet, smutsigt och ohygieniskt det är. Läkarna här gör nämligen ett fantastiskt jobb! De är väldigt måna om att ta hand om sina patienter på ett empatiskt vis samtidigt som de så vitt jag kan bedöma, har en lika hög ambitionsnivå som vilken svensk klinik som helst i att bedriva evidensbaserad vård, även vid frågeställningar som ligger utanför basal sjukvård. De jobbar med infertilitet och remitterar till klinisk genetik och utreder patienter med uppradade missfall för misstänkt atifosfolipidsyndrom osv. Därför vill jag inte att det ska uppfattas som kritik när jag nu berättar om lokalerna och resursbristen. Med det sagt så var det en fantastisk chock för mig hur lokaler och utrustning ser ut. Jag har svårt att tro att det går att komma som svensk till Tygerberg utan att chockas över det. Samtidigt imponeras jag över hur läkarna, som på mottagningen arbetar i egna kläder, kan finna sig i det smutsiga och slitna. Ingen klagar på miljön, det är som att de inte ser det.

Hygienrutinerna är inte heller vad man som svensk är van vid. Inga plastförkläden, handsprit finns, men är något man eventuellt använder efter något extra smutsigt jobb. På britsarna ligger samma lakan, man byter bara engångsunderlägg där patientens rumpa legat. Ett engångsunderlägg klipps itu för att räcka till två patienter. Samma patientrock används till alla patienter, om det inte kommit blod på den. Många använder bara en handske i taget, till handen som håller spekulumet.

Jag har sett en utmaning i detta – att behålla min egen hygienstandard med minimal resursförbrukning. Jag som annars brukar kladda rätt mycket blir imponerad över hur ren jag har kunnat hålla mig när jag arbetat i mina egna kläder. Man blir väldigt medveten om kroppen kontra omgivningen. Man går inte emot något smutsigt och vilar inte smutsiga händer i knäet innan de blivit spritade. Däremot har jag flera gånger kommit på mig själv med att kladda ner lakanet eller patientrocken, ska öva på det nästa vecka!

Annonser

Två veckor in…

Hej!

Nu har det gått två veckor redan sedan vi slutkörda efter resan låste upp dörren till lägenheten för första gången. Som ni vet så beter sig tiden märkligt när man byter liv på det här sättet. Dagarna verkar plötsligt innehålla fler timmar – när man sätter sig ner i soffan på kvällen känns det som att man försöker komma ihåg nåt från förra veckan när man ska prata om det man gjorde på förmiddagen. Jag kan inte längre relatera till verkligheten där hemma. Att tänka på snö är som att tänka på månsand. Melodifestivalen och vinter-OS känns som exotiska företeelser från fjärran land man bara kan fantisera om. Om jag anstränger mig kan jag föreställa mig huset där hemma, men det finns inte längre i mitt medvetande utan måste halas fram ur ett parallellt universum.

De första två veckorna har vi ägnat åt att komma på plats med allt. Ni vet – känna in sakerna i köket, upptäcka att det fattas en stekspade och en plastbunke. Att vi har lite få glas, men att vi kan spara dricksglasen under dagen eftersom vi ändå inte vill diska i onödan. Se vilken matbutik som ligger närmast, märka att mjölken går ut i datum snabbare här än hemma. Allt tar förresten mycket kortare tid på sig att bli dåligt här. Värst är brödet som möglar på ett par dagar. Nu får det ligga i frysen och värmas på i brödrosten när det är dags. Vattenjakten är det som varit knepigast att få ordning på. Vi tänkte först att vi bara kan köpa flaskvatten att dricka, men butikshyllorna gapar oftast tomma – vi är inte ensamma vattenjägare. I kassorna hänger laminerade lappar som informerar om att man max får köpa 4 x 5L vatten per hushåll och köptillfälle. En gång på två veckor har jag lyckats tajma en leverans och faktiskt fått tag på en 5L dunk. För det mesta får man hålla tillgodo med småflaskor, eller kolsyrat.

Det är dock ingen större uppoffring att snåla på kranvattnet tycker jag. Självklart är det skönt att bara stå i en dusch och låta vattnet rinna över en. Hemma i Sverige är det ett av de mest meditativa tillfällena. Men av någon anledning har jag ännu inte känt det behovet. Istället har det varit helt okej att låta duschningen enbart fylla sitt syfte – att tvaga kroppen. Jag slår på varmvattnet och samlar upp vattnet i en hink. När det börjar bli varmt drar jag ner till ett minimum och drar på kallvattnet till en lagom temperatur. När det är lagom blöter jag kroppen, därefter stänger jag av. Sen dags för intvålning. När det är klart använder jag vattnet i hinken till att hälla över mig. Att det är ljummet till svalt är bara skönt i värmen. Sen slår jag på duschen en kort sväng för att spola bort det sista. Kvar i badkaret blir ett tjugotal liter gråvatten som används till spolning senare. Att tvätta händerna och borsta tänderna måste man förstås, men då låter man inte kranen stå på mellan de olika stegen. Disken sköter vi genom att blöta svampen, lägga på lite diskmedel och skrubba allt rent. Sen sköljer vi och sparar sköljvattnet till annat.

I Sea Point är det inte svårt att få tag på nästan allt man behöver för att fortsätta leva ungefär som man är van vid. Jag har märkt att jag gillar Svensk mejerikultur lite mer än vad jag kanske borde. Mjölken är okej här, åtminstone om man undviker de billigaste märkena och refillpåsarna. Yoghurten är däremot inte i närheten. Det är nämligen dyrt med mjölk här och därför är många av yoghurtsorterna utspädda med vatten, de flesta är ordentligt sötade och nästan alla har tillsatt förtjockningsmedel. Creme fraise finns över huvud taget inte, vilket ställt till det för mina såsrecept. Försöker vänja mig vid majonäs som bas, får se hur det går. Glass är de dock duktiga på (även om det är lite dyrare än i Sverige), vilket gör en glassoman som jag lycklig!

Folket här är en brokig skara. I de här delarna av stan rör sig alla samhällsklasser på samma yta, vilket får mig att associera lite till Calcutta, Indien, även om det är otroligt mycket mer städat här och mycket mindre turbulent. Det intressanta är att jag bär med mig någon slags Europeisk hållning till folk från lägre samhällsklasser. Jag förhåller mig avvaktande och lätt fientlig till folk med slitna och smutsiga kläder som har sitt hem på gatan. När jag sen möts av ett fullständigt otvunget leende och ett ”good morning” när jag passerar går det inte att fortsätta med den attityden. Jag har snabbt anpassat mig och är nu brittiskt artig mot alla jag möter. Får jag ögonkontakt med vem det än må vara, någon i en bil vid ett rödljus, någon som borstar tänderna i en pappmugg bredvid sin sovsäck eller en välklädd dam i sina bästa år som är ute på morgonpromenad med hunden är det samma nickande som reflexmässigt avlossas. Det är som att alla medborgare här, oavsett klass är likvärdiga och förtjänar samma respekt. Denna känsla är förstås bedräglig, för vilket samhälle utsätter sina medborgare för denna systematiska särbehandling där mindre bemedlade tvingas bo i plåtskjul? Men icke desto mindre blir jag imponerad av hur dessa människor finner en naturlig stolthet i att vara Kapstadsbo och fortsätter dra sitt lilla strå till den gemensamma stacken.

Sea Point Primary School

Isa fyllde 7 år i januari och ska därmed gå i ”Grade 1” enligt det Sydafrikanska skolsystemet. Termin 1 sträcker sig från 17 januari till 28 mars, vilket innebar att vi inte riktigt hann ner till starten av terminen. Det verkade dock helt lugnt att vi dök upp 5 februari istället. Vi hade besökt skolan under vår rekognoseringsresa i höstas och fått ett bra intryck. Sea Point Primary är helt kommunalt driven och de flesta sydafrikaner från medelklassen och uppåt verkar inte vara imponerade och väljer oftast privata alternativ. Det fanns två privatskolor i närheten, men av någon anledning kändes det inte rätt. Kanske är det vårt socialdemokratiska arv som ligger oss till last här, men privatskolan vi besökte kändes alldeles för uppstyrd och steril på något sätt. De mer välanvända, för att inte säga slitna lokalerna på Sea Point Primary kändes hemtrevligare och den varmare och mer avslappnade känslan vi fick av skoladministratören som visade oss runt här fällde kanske avgörandet. Det visade sig att vår magkänsla hade visat oss rätt. Efter tio minuter av fullkomligt förlamande och bottenlös skräck i Isas kropp när jag lämnade henne med Mrs van Der Boon (klassläraren) var alla aklimatiseringsproblem över. När jag hämtade henne två timmar senare sken hon som en sol och kramade både läraren och klasskamraterna hejdå. Resten av veckan har varit fullkomligt okomplicerad för Isas del. Dagen börjar som regel med att hon letar upp sin bästis – Mia – och får en morgonkram. Sen kramar hon några andra vänner på vägen, ställer upp i det obligatoriska ledet utanför skolentrén och vinkar sedan glatt hejdå till mig efter att i kör med de andra sagt ”Good morning Mrs Van Der Boooooon”.

Som svensk förälder är det mycket som är annorlunda med skolan här. Själva ansökningsprocessen var inte så komplicerad. Jag vet inte om det var just den här skoladministratörens förtjänst kanske, för visst är det en sex åtta sidor formulär som ska fyllas i och intyg som ska skaffas från den svenska skolans rektor att kandidaten är en skötsam elev osv., men betydelsen av pappersarbetet tonades ner. När vi hade frågor sa de bara att ”vi tar det när ni väl är här”. Det var väldigt skönt att någonting i förberedelserna kändes lugnt i alla fall!

Väl på plats var det dock en del vi behövde få ordning på. Bland annat kostar det R1700 i månaden i skolavgift, plus R900 för fritids om man vill ha det. Sen måste man i början av terminen köpa in allt skolmaterial. Det finns en lista på exakt vad varje barn förväntas ha tillgängligt under skoltiden, men för en lat nybörjare finns det som tur är även möjlighet att beställa ett ”Grade 1 package” för R450. Detta innebär att allt på listan levereras till skolan av ett företag. Utöver detta måste det införskaffas skoluniform från uniformsshoppen. Den är öppen tisdagar och torsdagar 7:15 – 7:45. Där kan man dock inte köpa gymnastikkläder (svarta shorts och vit t-shirt). Detta resulterade i att vi finkammade Sea Point och Waterfronts alla butiker utan lycka, innan vi till sist hittade ett par svarta shorts på en outlet söder om stan. Hade skolan haft Navyblått som krav hade saken varit biff i första bästa butik, men svart var tydligen inte årets färg.

Sen finns det ingen matservering på skolan, utan alla elever har med sig matlåda varje dag. I värmen tänker vi att möjligheterna är lite begränsade, men vi gör vårt bästa för att inte bara skicka med en påse chips… vi får se hur det går i längden. Det mest udda är kanske att man till terminstart även måste ta med fyra toalettpappersrullar, en box med pappersnäsdukar, en box med plåster och ett paket kopieringspapper till skolan. Åtminstone jag undrar varför inte företaget som så snällt plockat ihop skolprylspaketet även kunde slänga in ett sådant paket?

Skoldagarna verkar fyllas av mycket matematik, språk och skrift. Isa har fått flera skolböcker (som man för övrigt betalar en årsavgift på R1000 för) som man sedan omsorgsfullt måste slå in i speciell genomskinlig plast som säljs i bokhandlar och kontorsbutiker. Det är två matematikböcker där barnen uppmanas färglägga tre glasstrutar, tre bilar och tre trianglar och sedan följa en förprickad siffra ”3” och ett förprickat ”three”. Det finns också en ”phonics book” där läraren klistrar in skrivna ändelser, denna vecka var det ”-ap”, som i ”cap, nap, lap”, osv. Allt är förtryckt och det gäller bara att följa instruktionerna. Utöver dessa skolböcker finns det en läxdagbok där jag som förälder varje dag måste signera att jag tagit del av vad som står däri och hjälpt Isa att göra sin läxa.

Hur som helst har det börjat riktigt bra! Alla lärare man träffar på är genuint intresserade av barnen, möter alla med värme och verkar ta sig an sin uppgift med entusiasm. Att pedagogiken skiljer sig en hel del från den vanliga svenska skolans, för att inte nämna Waldorfpedagogiken gör inte så mycket, eftersom det bara gäller 5 månader. Däremot skulle jag fundera mer över det om man flyttade hit mer permanent.

Vattenbristen

Efter tre relativt torra vintrar i rad har Kapstadens vattenreserver nått rekordlåga nivåer. Det är just nu inte säkert att ”day zero” – dagen då vattnet i kranarna måste stängas av – kommer gå att undvika. Sedan första februari råder ”level 6B restrictions”, vilket för en privatperson innebär att man inte får använda mer än 50 liter vatten per dag. Staden tar ut en högre avgift för vattenförbrukning och bötfäller hushåll som använder mer än den tillåtna vattenmängden. Trots att många är upprörda över hur ansvariga för stadsplaneringen kunnat tillåta staden att bli så sårbar för vattenbrist, verkar situationen inspirerat till handling och individuellt ansvarstagande. Överallt ser man privatpersoner och verksamheter som gör sitt för att minska vattenförbrukningen. På offentliga toaletter har man hällt handsprit i tvålbehållarna och stängt av vattnet till handfaten. På fiken frågar servitören dig om du kan tänka dig att dricka direkt ur burk eller flaska, för att spara disk. Skolorna uppmanar föräldrar att skicka med barnen gråvatten att använda för spolning av toaletter och bevattning.

Hemma har vi valt att se vattensparandet som en sport och jag tror att vi klarat oss rätt bra såhär långt. Isa har lärt sig ”if it’s yellow, let it mellow” och är därmed noggrann att inte spola när hon kissat. När det är nummer två använder vi duschvattnet som vi sparar i badkaret till att spola med. Det går bra att dricka kranvattnet i Kapstaden (smakar dessutom helt okej), men vi och många andra jagar ändå buteljerat vatten i butikerna. Ofta är även detta dock slut framåt eftermiddagarna, så det gäller att vara ute i god tid om man vill hålla sig välhydrerad i värmen!

 

Visumansökan

Resa själv <90 dagar

Om du vistas i landet <90 dagar kan du som svensk göra din placering på vanligt turistvisum. Då behöver du inte ansöka om visum i förväg, utan du får ditt visum i gränskontrollen vid ankomst. Du måste dock ha en bokad hemresa för att det ska fungera.

Resa själv >90 dagar

Om du tänkt dig en placering som sträcker sig >90 dagar måste du ansöka om visum i förväg. Detta gör du via ambassaden på Flemmingatan i Stockholm. För den som inte är van vid övernitiskt pappersarbete i andra sammanhang kan det vara en prövning. För mig var det det, trots att jag rest mycket i södra Afrika och alltså har lite erfarenhet av den typen av byråkrati. Man kan sammanfatta det såhär: Allt ser först helt oöverstigligt svårt, komplicerat och godtyckligt ut (eftersom det är just det), sen löser sig allt alltid ändå tillslut – så misströsta inte!

Här är några saker som är bra att veta:

Du kan tidigast lämna in din visumansökan 3 månader innan avresedatum

Handläggningstiden är 6-10 veckor, vilket betyder att du har ett rätt smalt fönster för när du behöver lämna in din ansökan.

Läs igenom kraven på dokumentation på ambassadens hemsida i god tid. Du behöver nämligen en rad dokument som tar tid att skaffa.

Läs igenom kraven på hur formuläret ska vara ifyllt noggrant, flera gånger. Du måste t ex använda SVART bläck och inga rättningar eller Tipp-ex får förekomma.

Ambassadens generella öppettider är inte samma som öppettiderna för konsulära ärenden. När jag ansökte var dessa tider Må, Ti & To, Fr 9-12:30. Kolla detta noggrant så slipper du komma tillbaka nästa dag (kanske). Var där först av alla, så har du störst chans att spendera så lite tid som möjligt på ambassaden den dagen.

Resa med barn/familj <90 dagar

Om du reser med din familj och båda föräldrarna och barnen reser med samma flyg fram och tillbaka tror jag att du bara behöver ett ”personbevis120” på engelska. Det beställer du på skatteverkets hemsida och du får det inom 2 dagar om PostNord sköter sig. Beställ det inte för tidigt då det inte får vara äldre än 3 månader vid inresedatum! Dubbelkolla med ambassaden om du behöver något ytterligare dokument från dem också, är osäker på det. Om du däremot reser ensam med barnen vid någon tidpunkt måste du ha den andra förälderns godkännande att göra det. Det finns en speciell blankett för detta ”parental koncept affidavit”, som du laddar ner från ambassadens hemsida (på förstasidan finns länk till formuläret och instruktioner om hur du gör – läs noga flera gånger). Till den måste du ha ”personbevis120” på engelska för varje barn, samt passkopior från båda föräldrarna och barnet (individuella kopior till varje barns formulär). Den föräldern som INTE ska resa med banren måste sedan ta med dessa dokument till ambassaden och få dem stämplade där. OBS skriv inte under formuläret förens du är på ambassaden – underskriften ska vara bevittnad. Du kan också göra det hos en Notarius Publicus om du tycker det är komplicerat att ta sig till ambassaden, men kolla detaljerna kring det med ambassaden först, så det inte blir fel.

Att resa med barn/familj >90 dagar

Om du ska envisas med att maximera svårighetsgraden på byråkratin passar du på att dra med hela familjen på ditt äventyr. Då behöver varje familjemedlem som ska med ha egna visum. De ansöker då om ett visum för ”accompanying spouse or dependant children”. Varje visumansökan ska då vara komplett i sig själv. Det innebär att det måste finnas kopior av samtliga dokument till varje ansökan. T ex måste ditt 3 månader långa kontoutdrag finnas även i dina barns visumansökan eftersom du har ekonomiskt ansvar för dem.

Ska du dessutom resa ensam med barnen vid någon tidpunkt, måste du även ha den andra förälderns godkännanden för detta. Det finns en speciell blankett för detta ”parental koncept affidavit”, som du laddar ner från ambassadens hemsida (på förstasidan finns länk till formuläret och instruktioner om hur du gör – läs noga flera gånger). Till den måste du ha ”personbevis120” på engelska för varje barn, samt passkopior från båda föräldrarna och barnet (individuella kopior till varje barns formulär). Beställ inte barnets ”personbevis120” för tidigt då det inte får vara äldre än 3 månader vid inresedatum! Den föräldern som INTE ska resa med barnen måste sedan ta med dessa dokument till ambassaden och få dem stämplade där. OBS skriv inte under formuläret förens du är på ambassaden – underskriften ska vara bevittnad. Du kan också göra det hos en Notarius Publicus om du tycker det är komplicerat att ta sig till ambassaden, men kolla detaljerna kring det med ambassaden först, så det inte blir fel.

Kommentarer kring dokument som ska med visumansökan

Cover letter – För mig räckte det med att skriva: ”I, …(samtliga namn)…, confirm that I intend to depart from the Republic of South Africa on the …(datum)…” och sedan skriva under, datera och få med svenskt mobilnummer och mailadress.

Formulär DHA-1738 TRP ”Application for study permit” – Fyll i med versaler och svart bläck. Frågor som inte är relevanta fylls i med ”N/A” (not applicable). Bifoga två stycken identiska passfoton.

An official letter from the relevant receiving institution – får du från Stellenbosch Universitet när din ansökan är färdigbehandlad där (ännu et skäl att vara ute i god tid med den processen).

An official letter from the relevant sending institution – för mig räckte det med ett brev i fritext från chefen på landstingets brevhuvud.

Personbevis from Skatteverket – på engelska förstås.

Marital status or spousal relationship – personbevis120 på engelska räcker om du är gift. För mig täckte ett (1) sådant personbevis både behovet av personbevis och bevis på civilstånd.

In respect of minor dependent children accompanying the applicant – även här täcktes behovet av ett (1) personbevis120 (då alla familjerelationer kommer med där).

Proof of arranged Accommodation – Här bifogade jag hyreskontraktet jag ingått i förväg (dock utan ”A certified copy (by SA police) of the Lease, A certified copy (by SA police) of Id-card of the Lessor”) och det gick bra. Om man däremot inte har boende ordnat för sig så långt i förväg – det behövs inte, då det är lättast att hitta en lägenhet tätare inpå det datum man vill flytta in), vet jag inte säkert hur man gör bäst. Ett förslag jag hört ska fungera är att be en lokal fastighetsmäklare skriva ett kontrakt på en lägenhet i förväg, som man sedan inte utnyttjar. Ett annat kan vara att använda sig av sjukhusets studentlägenheter som ”täckmantel”.

A Police clearance certificate – utdrag ur brottsregistret på engelska. Beställs över nätet, tar någon vecka om du ordnar betalningen snabbt.

A medical report Form BI-811 – Lite lustigt formulerat läkarintyg där jag bad en kollega intyga att jag och min familj alltså inte var ”mentally disordered or physically defective in any way”. Gick bra att ta med hela familjen på ett formulär och sedan göra kopior till allas individuella visumansökningar.

A radiological report Form BI-806 – En radiolog på mitt sjukhus fick ordna lungröntgen på mig och min fru (först kändes det lite onödigt, men det kan kanske vara bra att ha en före och efter bild ifall man nu skulle få TBC i arbetet där). Alla resenärer som fyllt 12 år måste röntgas.

Proof of medical insurance – Det här visade sig vara den mest svårlösta biten. Det räcker nämligen inte med ditt vanliga servicekort, där det står att kortinnehavaren är försäkrad. Här krävs istället att det tydligt framgår att försäkringen inte upphör under vistelsetiden och att varje individ omfattas av försäkringen. Alltså behöver du be försäkringsbolaget att på engelska skriva start- och slutdatum och allas namn på ett intyg.

Bank statements for the last three (3) months – här vill de se samtliga in- och utsättningar på ditt lönekonto för att förvissa sig om din ekonomiska status. Jag försökte ge dem ett kontoutdrag dör jag visade att jag hade gott om kontanta tillgångar, men det dög inte.

Proof of preliminary booking of return flight ticket – det räcker troligen med just en preliminär bokning. Jag hade dock en förbetalt biljett.

The non-refundable application fee of SEK 301 – sätts in på ambassadens konto i förväg. Skriv ut ett kvitto på insättningen och bifoga det till din ansökan.

 

Resan

Då var det äntligen dax!

Vi hade mot alla odds klarat av att packa färdigt redan dagen innan det var dags att åka. Vi hade vägt väskorna med Vagabonds handhållna bagagevåg och kommit fram till att vi höll oss en bra bit under marginalen på 30 kilo per person. Trots detta skulle det varit en omöjlig uppgift för mig att baxa runt 5 stora väskor, 3 handbagage, Isa och Rut på centralen, så nyheten att Emelies pappa erbjudit sig att skjutsa Emelie och därmed kunde ta packningen också var välkommen.

Camilla skjutsade oss upp till stationen. Efter långa kramar och vink genom fönstret (och flertalet blöta Rutpussar på fönstret) bar det av mot Stockholm. På centralen mötte farmor upp och vi åt en uppskattad pastalunch tillsammans.

Arlanda express kostade i vanlig ordning alldeles för mycket, men bekvämligheten är trots allt oslagbar, så det var bara att hosta upp. Emelie mötte upp i avgångshallen och eftersom vi checkat in på nätet så var det en lätt match att lämna av bagaget i baggage drop -kön. Visum och pass i preussisk ordning. Vi fick nya boardingkort, trots att vi hade egna utskrifter hemifrån och nedladdade versioner på mobilen. I säkerhetskontrollen var de hyggliga nog att vifta in oss på fast track då Rut hela tiden gick åt andra hållet och enbart under ljudliga protester lät sig skuffas in på rätt bana igen. Med gott om tid på andra sidan hann vi både hämta lite Sydafrikanska Rand på Forex och ta en överprisad Arlandaläsk innan det var dags att ta sig igenom passkontrollen in på F-flygeln. Sen naturligtvis ytterligare en pass- och boardingkortkontroll 75 meter senare för att få tillträde til gate F62. Sen var det inte förens i dörren till planet de ville titta på nåt igen, så där hann Emelie slappna av och stoppa ner boardingkortet i väskan. Som tur var hade det inte hunnit sila sig själv ner till botten.

Rut fick äran att ha fönsterplats då Isa inte ville, jag satte mig i mitten och Isa ut mot gången, med Emelie på andra sidan. Med fulladdade Ipads och offline-tillgång på de populäraste Netflix-serierna gick det ingen nöd på donnorna. Det blev inte mycket ätet av flygplansmaten, men man får ge Qatar en eloge för gott försök i alla fall. Rut slocknade utan knussel vid niosnåret och Isa höll sig vaken hela vägen till Doha. Där var det en snudd på perfekt mellanlandning – ingen dötid och inga stresshormonsutlösande köer. På andra flygningen fortsatte Rut sova, tillsynes obekymrad av sin egen nackvinkel. Isa hann få på sig sin Frost-nackkudde så det enda som avslöjade att hon somnat var att ögonlock och haka ramlat ner. Sen sov de i 7 timmar i streck och vaknade lagom till frukost som två välutvilade solrosor. Förutom att jag har svårt att sova på plan generellt stördes jag egentligen bara av att flygvärdinnorna försökte pracka på mig ett val av biff eller kyckling klockan två på natten, lite oklart vem som vill äta ett kraftigt mål flygplansmat vid den tiden på dygnet.

Cape Town International Airport. Till och med här, där även den bäste är ursäktad om hen hemfaller åt uppgivet gestikulerande och ljudligt frustande efter 23 timmar på resande fot betedde sig barnen som två små ljus. Efter 50 minuter i passkontrollskö sa Rut helt enkelt ”Hej, Hej” till kontrollanten när det väl blev vår tur. Det kanske underlättade, för expedieringen gick snabbt och smärtfritt. Inte ens tullen var intresserade av oss när vi passerade dem med alla våra väskor. Förresten har de slutat med tullformulär. Sammanlagt får man säga att det, trots den långa kön till passkontrollen, blivit klart smidigare att komma igenom formaliteterna.

I bekvämlighetens anda stod chauffören till vår förbeställda transport med en lapp i handen och väntade. Trafiken flöt på fram till där N1 och N2 går ihop vid Duncan Dock. Framme på adressen fick vi vår nyckel av receptionsvakten och kunde låsa upp lägenhetsdörren för första gången. Barnen hade tydligen gott om energi trots resan, för de sprang runt mellan alla rum och prövade hoppvänligheten i alla sängar, skrikandes glädjeskrik. Själv tog jag mitt ansvar för vattenbristen genom att istället för att kollapsa i duschen föll ner i soffan och drog den finvikta filten över huvudet.

Ansökan

night-office-shirt-mail.jpg

Ansökningsprocessen kommer, även när allt flyter på som det ska, ställa till en del huvudbry för alla utom de mest välstrukturerade av oss. För egen del tog den upp stora delar av min tid och energi under lång tid och gick absolut ut över både övrigt arbete och socialt liv vissa stunder. Jag är dock säker på att om jag hade vetat innan vad jag nu vet efteråt så hade de värsta stunderna av ångest och panik kunnat undvikas. Därför känns det viktigt för mig att dela med mig av mina erfarenheter till alla er som är sugna på att åka. Hoppas att nedanstående kan vara till hjälp!

  1. Kontakta den klinik du vill göra din randning på

    Det första steget är att ta kontakt med rätt person på den klinik du vill göra din randning på. Gör detta i mycket god tid, minst ett år innan du tänkt resa, gärna två! Just nu tar akuten Khayelitsha emot ansökningar för 2019. I mitt fall kontaktade jag  professor Hennie Botha (mhbotha@sun.ac.za) på Gyn/Obs-kliniken på Tygerberg University Hospital och Mrs Christa Krige (cjk@sun.ac.za) på akutkliniken Khayelitsha District Hospital, men det ändras över tid, såklart. Du kan få hjälp via The Tygerberg International Office på Stellenbosch University att hitta rätt

    Om du inte vet vilket sjukhus eller klinik som skulle passa dig har The Tygerberg International Office ett informationsbrev där de beskriver de olika sjukhusen ur den internationelle randarens perspektiv.

  2. Kontakta The Tygerberg International OfficeStellenbosch University 

    Så fort du och kliniken bestämt specifika datum för när du ska börja, respektive sluta din randning kontaktar du den internationella koordinatorn på The Tygerberg International Office, för närvarande är det Zaibo Krieger (kriegerz@sun.ac.za). När de fått bekräftat från kliniken att du är välkommen dessa datum sköter de det mesta av ansökningsprocessen åt dig. Du får ett mail av dem med all information du behöver för att genomföra din del av pappersarbetet. Uppgiften är sedan bara att ta till dig den lite rörigt disponerade informationen och att lägga tillräckligt stor vikt vid samtliga detaljer gömda i textmassan.

  3. EPIC – Electronic Portfolio of International Credentials

    Det första du ska göra är att registrera dig hos Educational Commission for Foreign Medical Graduates i USA (för övrigt samma Amerikanska myndighet som sköter USMLE om du skulle vilja arbeta i USA någon gång). Detta eftersom flera andra länder, inklusive Sydafrika bestämt sig för att använda deras tjänster. Denna registrering görs via portalen EPIC.

    1. Skapa ett konto

      Anvisningar finns på EPIC. Läs dem i förväg eftersom du INTE kan spara en ofärdig ansökan för att fixa grejer du behöver! För närvarande behöver du:

      • På datorn:
        • Ett passfoto i .jpeg-format på <2MB
        • En kopia av passet i .jpeg-format <2MB
      • Till hands:
        • Examensbeviset
        • Läkarlegitimationen
        • Ett betalkort eftersom det kostar $125 att registrera sig och detta måste betalas i samband med att ansökan görs.
    2. Bekräfta din identitet

      Du får ett mail som bekräftar att ditt konto är klart inom 3 arbetsdagar. Då är det dags att bekräfta din identitet.

      • Du loggar då in på ditt konto och gåt till My Identity Documents. Under den fliken kommer du nu åt ditt EPIC Identification Form. Du laddar ner det som en PDF.
      • Gå till notarycam.com/ecfmg, läs igenom instruktionerna och boka en tid hos en Notarius Publicus på nätet.
      • Vid mötet behöver du logga in på en dator med en webbkamera, ha din PDF-kopia av ditt EPIC Identification Form på datorn, samt ha ditt fysiska pass till hands. 
    3. Ladda upp dokument

      När de accepterat att du är du kan du börja ladda upp dokument. Du behöver verifiera tre dokument via EPIC för randningar i Sydafrika: Final Medical Diploma (ditt examensbevis), Final Medical School Transcript (Ladok-uttrag eller motsvarande) och Licence to Practice Medicine (svensk läkarlegitimation). 

      • Final Medical Diploma & Final Medical School Transcript Allt måste vara på engelska, alternativt översättas av en auktoriserad översättare. Lättast är att använda den översättare de rekommenderar –  Straker Translations – det går snabbt över nätet.  Göteborgs Universitet har ett tresidigt examensbevis, med en framsida som ser ut som ett Final Medical Diploma, och två påföljande sidor med något som enligt mig borde kunna fungera som ett Final Medical School Transcript. Därför laddade jag upp sida 1 som Final Medical Diploma och sida 2-3 som Final Medical School Transcript. Det föll dock inte amerikanerna i smaken. Dessutom kunde jag inte ladda upp samma dokument som två olika saker, så jag var tvungen att skaffa ytterligare en lista över genomgångna kurser med annorlunda layout (valde ett Ladok-uttrag) för att få ett godkänt Final Medical School Transcript. Dessutom var alla tre sidor av examensbeviset tvungna att laddas upp för att det skulle godkännas som Final Medical Diploma. 
      • Licence to Practice Medicine – Trots att det finns en fotnot på engelska på våra läkarlegitimationer räcker det inte för amerikanarna. Du måste lämna in legitimationen för översättning hos en översättare som möter deras kvalifikationskriterier. Lättast är att använda den översättare de rekommenderar –  Straker Translations – det går snabbt över nätet.
      • Val av verifieringssätt – när dokumenten är uppladdade ska EPIC verifiera äktheten i dem genom att kontakta de olika institutionerna som utfärdat dem. Detta kan de göra via ett elektroniskt system – för de institutioner som valt att ansluta sig (Socialstyrelsen är ansluten medan  Göteborgs Universitet inte var det år 2017), genom att skicka dokumenten med DHL eller liknande (dyrt men mycket snabbt och säkert), eller genom att använda snigelpost. Valde jag snigelpost? Naturligtvis! Ledde det till en massa problem som gjorde att jag till slut ändå fick FedEx:a i slutändan? Självklart! Postgången gick dåligt både till och ifrån GU vid upprepade tillfällen. Slutsatsen är att: om du har tid, ta posten, absolut, men håll då koll på tiden och kontakta institutionen om det dröjer med verifieringen!
  4. Samla nödvändiga dokument som ska skickas till Sydafrika

    1. Registration as a post graduate at Stellenbosch University

      Ett enkelt formulär att fylla i. Tar några minuter.

    2. Registration at the Department of Health’s Foreign Work Force Management Programme

      Detta ordnar koordinatorn åt dig. Du måste dock fylla i deras ansöknings-formulär. Formuläret är inte primärt utformat för Supernumerary Registrars, så du kan ignorera den checklista som är bifogad och koncentrera dig på att fylla i rutorna på formuläret. Du måste också intyga att du inte avser att söka jobb under tiden du är i landet på ytterligare ett papper.

    3. Registration at the Health Professions Council of South Africa (HPCSA) – NOTARY PUBLIC

      HPCSA är Sydafrikas motsvarighet till Socialstyrelsen i det här sammanhanget och de kräver att du är registrerad hos dem för att du ska kunna arbeta under din randning. Koordinatorn sköter själva ansökan, men din insats här är lite mer krävande. Du behöver fylla i HPCSA:s Form 12. Detta papper är ett juridiskt dokument och du kan inte skriva otydligt, sudda, ändra eller Tip-Ex:a något. Punkt 7 på formuläret lämnas blank – du behöver inte fylla i detaljerade uppgifter om din AT-tjänsgöring, eller skicka med något bevis för att du gjort AT. Formuläret måste ha bevittnade signeringar av dig, samt två (2) kolleger. Därför ska du inte skriva under formuläret hemma, utan istället ta med det när du (och dina två kolleger) går till Notarius Publicus (se nedan). Det kan vara en klok idé att fylla i ett reservexemplar om något skulle gå snett under signeringsprocessen. Jag gjorde inte det, men både jag och kollegerna var stadiga på hand, så det gick bra.

    4. A brief Core Curriculum

      Ta bara med det nödvändigaste. Själv hade jag tre punkter;  Education (jag tog med läkarutbildningen, Medic-ALS, ATLS och APLS), Professional Appoint-ments (jag tog med mina anställningar som läkare) och Publications (min enda publikation fick också slinka med).

    5. A letter of sponsorship or proof of funds to cover tuition fees and accommodation

      Ett kontoutdrag från ditt lönekonto som visar in- och utsättningar under de sista 30 dagarna. Det går också bra med ett saldouttrag för ett sparkonto, om du har pengar står på ett sådant. Även ett brev från chefen där hen intygar att du får lön på si och så många kronor under din randning duger.

    6. Copy of Medical Degree – NOTARY PUBLIC

      Detta är även det ett dokument du behöver ta med dig till Notarius Publicus (se nedan). Om ditt universitet inte ger ut ett examensbevis på engelska behöver även en, av Notarius Publicus verifierad, kopia av översättningen bifogas. I Sydafrika accepteras inga examensbevis som inte har fullständigt namn, precis som det står i aktuellt pass, tryckt på diplomet. Det hjälper inte att det svenska personnumret finns med på alla officiella papper i Sverige. Göteborgs Universitet skriver bara för- och efternamn på sina examensbevis och jag behövde därför ta kontakt med examensenheten och få ett intyg från dem att Rasmus Strandmark var samma person som Rasmus Erik Strandmark. Samtliga som bytt namn på något sätt sedan examen behöver ett liknande intyg. Även kopian av det intyget tog jag till Notarius Publicus innan jag skickade det (om man vågar kan man förstås skicka originalet). Utöver detta måste du författa ett brev där du också intyga på heder och samvete att du är du. Detta måste ha en av Notarius Publicus bevittnad signatur, så ta med det dit och signera på plats (se nedan).

    7. Copy of registration from your local medical authority

      Din legitimation tillsammans med översättningen. Dessa behöver inte ha Notarius Publicus-stämplar.

    8. Copy of passport – NOTARY PUBLIC

      Kopian ska verifieras av Notarius Publicus (se nedan)

    9. Certificate of Good Standing/Status – i original.

      Detta beställs från Socialstyrelsen. Det gör du via telefon (när jag gjorde det var telefontiderna för sådana ärenden tisdagar och torsdagar 9-11). Det får inte beställas för tidigt, då det inte får vara äldre än 6 månader gammalt när ansökan behandlas. MEN Socialstyrelsen ändrar handläggningstid från ett par till odefinierat många veckor utan bekymmer, så vänta inte till sista stund heller.

  5. Sammanställ och skicka

    Scanna samtliga dokument och skapa en (1) PDF av det. Maila denna till koordinatorn som dubbelkollar att alla dokument är med och ser ut att möta kvalitetskraven. Om det ser okej ut skickar du samtliga dokument med DHL. Återigen – du kan använda vanliga posten, men i det här fallet avråder jag starkt från sådana äventyrligheter.

  6. På plats

    När du kommer ner bestämmer du en tid med koordinatorn när du kan åka dit och göra den sista delen av registreringen på plats. Till det behöver du ditt pass (innehåller ditt visum) och ett bevis på att du har reseförsäkring under hela perioden du är i Sydafrika. Om du ansökt om visum för vistelse > 90 dagar har du redan ett sådant, men annars kan det vara en bra idé att be försäkringsbolaget (det bolag din arbetsgivare har sin tjänstereseförsäkring hos) om ett intyg, på engelska, där ditt namn, samt datum för start- och slutdatum för din resa framgår. Eventuellt godtar universitetet ett vanligt servicekort (duger inte till visumansökan).


notarius-publicus-ncd9wnpg7qghnm2pyd18jz9c0e6j5vl5vzqje52izw

NOTARIUS PUBLICUS

Notarius Publicus utses av länstyrelsen. Googla så hittar du lätt en lista på betrodda. Välj en och boka tid. Till din bokade tid hos Notarius Publicus behöver du ha:

  1. Ditt pass, samt kopia.
  2. Ditt Form 12, samt två (2) kolleger som är villiga att intyga under ed att du är: ”[a] fit and proper person to be registered as a Medical Practitioner”.
  3. Ditt examensbevis och din eventuella översättning av examensbeviset till engelska, samt kopia av detta/dessa.
  4. Vid behov: Ditt brev där du intygar att både personen med namn såsom i ditt pass och personen med namn såsom på ditt examensbevis, är du. Bilden nedan är det jag skrev:       img_4374
  5. Vid behov: Ett intyg från ditt Universitet att personen med namn såsom i ditt pass och personen med namn såsom på ditt examensbevis, verkligen är samma person, samt kopia (Du kan också skicka originalet och då behöver det inte vara stämplat).

Rand-money-600x300

KOSTNADER

Allt det här kostar ju förstås. På min klinik behövde jag aldrig argumentera för att få genomföra en utlandsrandning – vi har det i vårt ST-kontrakt. För er som eventuellt måste det kan det vara bra att veta hur mycket kalaset kostar. Varje placering kommer kosta olika mycket beroende på var och hur länge man tänkt sig. Dessutom ändras priserna för olika delar hela tiden. Såhär ser det ut i skrivande stund, februari 2018:

  • Registreringsavgift EPIC  –  $125
  • Översättning  –  från ca 500 SEK (beroende på mängd text)
  • Verifiering av 3 dokument  –  3 x $80
  • Kurir EPIC -> utfärdande institution  –  3 x $30 (valfritt)
  • Kurir utfärdande institution -> EPIC  –  ca 500-700 SEK/institution (valfritt)
  • Notarius Publicus  –  ca 500-1500 SEK
  • En runda öl för två snälla kolleger  –  ca 200 SEK (valfritt?)
  • Passfoto  –  ca 100 SEK
  • Kurir Sverige -> Sydafrika  –  ca 500 SEK
  • Visum avgift  –  301 SEK (om vistelse > 90 dagar)
  • Resa  –  från ca 6500 SEK
  • Registreringsavgift Stellenbosch University  –  R7695
  • Avgift placering akuten Khayelitsha 3 mån.  –  R9100
  • Avgift placering gyn/obs Tygerberg 2 mån.  –  De avstod från att ta ut avgift

För mig blev alla olika kostnader i samband med ansökan, samt resan t/r ca 25 000:- Det måste ändå betraktas som en överkomlig kostnad för kliniken, med tanke på vad man får för pengarna.

För egen del blev övriga kostnader som jag stod för själv betydligt högre, uppåt det fyrdubbla. Det berodde naturligtvis på att jag valde att ta med min familj och stanna en längre period. Kostanden för dubbelt boende kunde vi få ner, då vi hittade en hyresgäst till vårt hus i Sverige, men att hyra lägenhet i ett av Kapstadens bättre kvarter är förstås inte gratis. Till det kom reskostnader för familjen och skolavgiften som två stora poster. Bil är ett måste, men kan man stå ut med att åka runt i en extremt välbegagnad Mazda 323 klarar man sig med några tusen i månaden.

Så om du inte lyckas förhandla dig till bättre villkor än jag, så bär obligatoriska poster ser ut ungefär såhär:

  • Boende från 10 000:- i månaden om du vill ha rimligt läge.
  • Bil från 2 600:- i månaden för en rejält begagnad skönhet.
  • Skola från ca 2 000:- i månaden och barn.